ALLVARLIGT TALAT - en blogg om film, musik & annan underhållning

Nytt omöjligt uppdrag!

2012-02-06T05:42:00.000-08:00

Bäst på bio just nu, i varje fall om man längtar efter att bli underhållen och få sig en rejäl dos action, är nya Mission: Impossible. Helt klart den starkaste i serien hittills och det ser också ut att bli den mest framgångsrika av de fyra som gjorts.
För regin denna gång står Brad Bird som fram till denna rulle "bara" gjort animerade filmer som Järnjätten och Superhjältarna.
Bird har fått ihop en fantastiskt tajt, snygg och spännande actionrökare där Tompan är tillbaka i storform och svingar sig och gör stunts som får en att tappa hakan. Den mest kända och mest spektakulära scenen i filmen är när Cruise tvingas ut på utsidan av världens högsta byggnad i Dubai och klättrar uppåt från typ 130:e våningen. Snacka om svettig scen!

Filmen är för övrigt full av hisnande scener och action och man sitter som på nålar i stort sett under filmens alla 135 minuter.
Jämförelserna med Bourne och Bond- serien är oundviklig men M.I- filmerna har varit för ojämna och kommit med för långa mellanrum för att än så länge kunna ta upp kampen med de två B:na.
Däremot måste jag säga att jag hade roligare under detta uppdrag där vi hamnar inuti Kreml i Moskva, fortsätter till Dubai och tillslut hamnar i Indien än jag hade åt de två senaste Bond eller den senaste Bourne, som visserligen var mycket bra precis som de två andra innan, men underhållningsvärdet är betydligt högre i Mission: Impossible.

Cruise, som alltid ger ett proffsigt intryck och alltid ger 120%, levererar till fullo och verkar trivas nu när han är tillbaka hos filmbolaget som för ett par år sedan sparkade honom.
Med sig i filmen har han ett schysst gäng. Jeremy Renner som vi känner igen från Hurt locker och The town och som ska ta över efter Matt Damon i kommande Bourne Legacy, en ny side-kick som står för de mer humoristiska inslagen i form av Simon Pegg (Paul, Shaun of the dead, Hot fuzz, m,m) och för den kvinnliga färgringen står Paula Patton (Deja vu, Precious m,m).

Skurken då? Jo, vid det här laget vet väl alla att det är vår svenska stolthet - Micke Nyqvist som ger Cruise och hans gäng huvudvärk och får dom att springa och nästan resa jorden runt för att förhindra ett kärnvapenkrig.
Tyvärr får inte Nyqvist så mycket att jobba med, hans roll är rätt begränsad, väldigt liten dialog och han ger ett ganska så svagt intryck. Men han har i varje fall en finalfight med Tompa och den scenen är grym. Spännande och häftig, som så mycket annat i filmen.

Bättre valuta för pengarna för du inte på bio just nu. Film ska ses på stor duk. I varje fall när den serveras som Mission: Impossible - Ghost Patrol.

GS.

10 minnesvärda skägg

2012-02-05T11:22:00.000-08:00

1) Matt Hooper (Richard Dreyfuss) i Hajen (1975)

2) Michael (Robert De Niro) i Deer hunter (1978)

3) Forrest Gump (Tom Hanks) i Forrest Gump (1994)

4) Jack Daglish (Joquin Phoniex) i Hotel Rwanda (2004)

5) Serpico (Al Pacino) i Serpico (1973)

6) Early Grace (Brad Pitt) i Kalifornia (1993)

7) Bob Barnes (George Clooney) i Syriana (2005)

8) Dr Richard Kimble (Harrison Ford) i Jagad (1993)

9) Dallas (Tom Skerritt) i Alien (1979)

10 Jesus (Willem Dafeo) i Kristi sista frestelse (1988)

BUBBLARE:

John Lotter (Peter Saarsgard) i Boys dont cry (1999)

Josey Wales (Clint Eastwood) i Mannen utanför lagen (1976)

Ned Logan (Morgan Freeman) i De skoningslösa (1992)

Borka (Per Oscarsson) i Ronja Rövardotter (1984)

I kylan

2012-02-04T03:32:00.000-08:00

Johan Cronemans artikel Palme och tystnaden i Film och tv (nr 4 2011) är intressant.

”Snart 26 år efter mordet på sveavägen har det inte ens gjort en handfull filmer om Olof Palme” noterar Croneman (han nämner Kjell Sundvalls Sista kontraktet). Han beskriver det utbredda Palmehatet. Hatet som tydligen finns kvar på sina håll. En del verkar uppfatta Palme som historiens främsta landsförrädare.

I september kommer Maud Nycander och Kristina Lindströms dokumentärfilm PALME. Den kommer bestå av unikt arktivmaterial, och intervjuer med vänner och familjemedlemmar, kritiker och vänner från hela världen enligt http://wwwMoviezine.se och http://www.ciné.se

Filmen kommer också visas som tv-sere i tre delar i SVT nästa jul.

Men vi väntar fortfarande på en spelfilm som berättar historien om ikonen Palme. Om jag förstår Croneman rätt, är det ingen slump att Palme är frånvarande i svensk film och tv. Han är nu som då ”fel i tiden”. Och kanske uppfattas han ännu mer ”fel” nu än på länge.

Idag ska man vara politiskt sätt försiktig med vad man säger. Palme var aldrig försiktig. Han kritiserade bland annat USA och Sovjetunionen. Att göra film om honom uppfattas därför som synnerligen kontroversiellt. TA

2012-01-31T18:15:00.000-08:00

Så har det hänt igen.
Sångerskan, låtskrivaren och skivbolagsägaren Robyn har med en av sina låtar givit titel till en svensk film i dess utlandslansering. Det är Alexandra Therese Keinings film Kyss mig som har fått den utländska titeln With every heartbeat, som också en av Robyns mer välkända låtar heter. Senast en av hennes låtar blev filmtitel, var 1998. Då Lukas Moodyssons Fucking Åmål blev Show me love. TA

Williams ger oss konstruktionen Marilyn Monroe

2012-01-31T10:43:00.000-08:00

MY WEEK WITH MARILYN
Regi: Simon Curtis
Medverkande: Michelle Williams, Judi Dench, Kenneth Branagh, Julia Ormond, Emma Watson m fl.
Speltid: 1 tim 39 min
Betyg: AT AT AT

I filmen My week with Marilyn får vi följa några veckor ifrån den omtvistade inspelningen av filmen The Prince and Showgirl, från 1956. I huvudrollerna Marilyn Monroe och Laurence Oliver. Och här är dessa stjärnor en del av regiassistenten Colin Clarks historia. Filmen bygger också på hans biografi; The prince, the showgirl and me.

Colin Clark vill desperat komma in i filmbranschen. Han flyttar till London. Han tjatar till sig jobb på ett filmbolag. Han kastas tämligen omgående in i hetluften. Som tredje regiassistent för Laurence Olivier möter han sexsymbolen Marilyn Monroe. Han lyckas göra avtryck och bevittnar en skör och bräcklig kvinna. En sexsymbol, diva och megastjärna som närsomhelst kunde generera hysteri och uppståndelse på Londons gator.

Clark når in i hennes inre. Han finner hennes eviga sökande efter närhet och kärlek. Han säger att hon är en gudinna. Marilyn skakar på huvudet, sluter ögonen och utbrister: I wanna be loved as ordinary girl. Tårar rinner längs med kinderna. Kudden kramar hon hårt mot bröstet. Ensamheten är förkrossande. Även för ett fenomen som Marilyn Monroe.

Michelle Williams är som alltid bra. Hon sjunger i filmen och har gjort en egen tolkning av legenden Monroe. Hon har avstått från att imitera från topp till tå. Hon ger oss konstruktionen av Marilyn Monroes persona. Det finns en talande scen i filmen. Marilyn springer ledigt och glatt runt med Clark i privatskolan Eton. Utanför ingången har massor samlats. Autografjägare, journalister och beundrare. Hon frågar Clark och sig själv; ska jag ge dem vad de vill ha? Ska jag ge dem Marilyn?

Och hon möter blixtrarna, ropen och hysterin med poser, fniss och slängkyssar.

Största överraskningen i My week with Marilyn är dock Kenneth Branagh som fullständigt firar triumfer i rollen som Laurence Olivier. Han verkar stortrivas att spela självuppblåst, bitter aktör som på ålderns höst söker ungdom, kärlek och bekräftelse. Han lyser i varje scen i filmen. Fullständigt magnifik. Visste inte att jag har saknat honom så mycket (Wallander-filmerna räknas inte).

Eddie Redmayne i huvudrollen som Colin Clark är dock färglös. Han är fel i rollen. Man är likgiltig inför honom och det blir knepigt att övertygas om Monroes dragning till honom. Givetvis föll hon för hans enkla bakgrund och oskuld. Men det saknas lyskraft mellan Michelle Williams och Redmayne. Det hettar aldrig till. Det gör också att filmen inte lämnar något större bestående intryck. Sedan blir det svårt också att köpa detta med goda män kring Marilyn Monroe, särskilt efter att man har läst Joyce Carol Oates Blonde.

Visst, Colin Clark kan ha varit en god ung man som såg en ängel falla. Han försökte rädda henne. Det är i alla fall hans bild, berättelse och yttersta vilja av historieskrivningen. Men kanske hade Marilyn återgivit händelseförloppet annorlunda. Han kanske var som alla andra män. Självisk och utnyttjar en hjälplös drottning i gungning. Det sägs ju att alltid vinnarna skriver historien.

My week with Marilyn är habil och kompetent och har flera lysande scener, särkilt från inspelningen och tagningarna under produktionen. Det känns som vi åskådare förflyttas i tid och rum och att vi är på plats i studion med Marilyn och alla de andra. Och det här är också en ogenerad hyllning till filmen som medium. TA

2012-01-26T11:30:00.000-08:00

New York-poliserna Nick Conklin (Michael Douglas) och Charlie Vincent (Andy Garcia) ska lämna över en japansk gangster, Sato, i Osaka i Japan. Amerikanerna blir grundlurade på flygplatsen och Sato sätts på fri fot. Conklin och Vincent vägrar lämna fallet. Japansk polis ogillar detta. Skilda kulturer, troföreställningar och metoder om rättvisa skärs med varandra. Fråga bara en sådan som Nick Conklin. I hans värld betyder regler ingenting. Kan brottslingar strunta i dem, varför ska vi följa dem? Hans japanska kollega Matsumoto Masahiro däremot företräder plikten, lag och ordning. Kulturkrocken är oundviklig…

Black rain (1989) blir stundtals en demonstration av USA som världspolis och föredöme. Mer eller mindre samtliga japaner eller icke-amerikaner pratar till slut amerikanska. Den amerikanske polisen lyckas också överlista både japanska maffian och sina kollegor. Black rain är mindre spännande och längre än vad jag minns den som.

Filmen är dock inte hopplös. Här finns kvalitéer, USA-kritiken inte minst, men som dock får nedtonad roll.

Ridley Scott hade gärna kunna utnyttjat den mer. USA-kritiken framförs givetvis av japanerna.

Polisen Matsumoto Masahiro (Ken Takakura) menar att Conklin borde tänka mindre på sig själv (individualismen) och mer på gruppen. Som japanerna. Den sammanbitne Masahiro växte upp med amerikanska soldater. Det enda gott USA har att erbjuda nu är musik och film. I hans värld är Japan framtiden. Vi bygger maskiner. Vi vann freden. Vi är framtiden.

Den äldre maffiabossen Sugais berättelse är också fascinerande.

Han växte upp med Hiroshimabomben. Ingenting fanns kvar när de kom upp efter flera dagar i underjorden. Hettan framkallade regn. Svart regn. USA gjorde regnet svart. Och USA körde ner dess värderingar i halsen på oss. Vi glömde bort vilka vi var.

Black rain innehåller en rad one-liners. En del skrattar vi gott åt (Nick Cronklin: I used to get kissed before i get fucked) och andra vill man helst fnysa åt (Matsumoto Masahiro: Sometimes you got to go for it).

Jag kan tycka att Black rain hade varit en betydligt större upplevelse om säg Nick Conklin hade lärt sig respektera japanska seder och bruk annat än nudlar. Nu blir det i slutändan att hans vulgära stil på något sätt går segrande. En mer sårbar och utsatt gestalt än den skitstövel Conklin vi ser i filmen hade inte skadat.

Men mest av allt bottnar problemet i Black rain i amerikansk patriotism. Jag väntar på filmer när vi får se amerikaner som avvikare och asiater är normerande. Och med tanke på det ekonomiska världsläget borde det bara vara en tidsfråga innan vi får se liknande filmer. Osäkra amerikaner möter kaxiga japaner. TA

2012-01-24T08:01:00.000-08:00

I senaste numret av Empire (nr 272 februari 2012) blickar man framåt och uppmärksammar kommande biopremiärer. Mycket går en förbi, men så är det en film som får mig att rysa. På sidan 31 i tidningen läser jag om The Impossible. Bara synen av bilderna från filmen får mig illa till mods. Filmen handlar om en familj (Naomi Watts, Evan McGregor, tre söner och Tom Holland) som splittras under tsunami-katastrofen i Thailand, 2004.
Regissören Juan Antonio Bayona (Barnhemmet) vill inte kalla The Impossible för en skräckfilm. Men visst finns det likheter , säger han. Det handlar om liknande saker, hur du hanterar smärta och övervinner döden osv.
Bayona säger att den här historien måste berättas. Undertecknad är dock skeptisk och grubblande. Får man verkligen göra film om vad som helst och när som helst? Vad tycker du? TA

2012-01-24T07:33:00.000-08:00

Skådespelerskan/regissören Julie Delpy gör film om Clash-sångaren Joe Strummer (DN 27/11-2011). Filmen ska heta The Right Profile. Historien kommer utspelar sig 1982, då gruppens album Combat rock släpptes. Strummer lämnade då bandet och försvann till Frankrike efter påtryckningar från skivbolaget. http://www.telegraph.co.uk/culture/music/music-news/8907315/Julie-Delpy-directs-Joe-Strummer-film.html
Det ska bli klart intressant att följa utvecklingen av filmen, inte minst vem som får rollen som Joe Strummer. John Cusack? TA

5 minnesvärda Clash-låtar

Lost in the supermarket (1979)

Somebody got murdered (1980)

White man in hammersmith palais (1978)

Bankrobber (1980)

10 minnesvärda sjuklingar

2012-01-23T05:55:00.000-08:00

1 Andrew Beckett (Tom Hanks) i Philadelphia (1993)

2 Emma Horton (Debra Winger) i Ömhetsbevis (1983)

3 Skorpan (Lars Söderdahl) i Bröderna Lejonhjärta (1977)

4 Earl Partridge (Jason Robards) i Magnolia (1999)

5 Jenny (Robin Wright Penn) i Forrest Gump (1994)

6 Ingemars mamma (Anki Lidén) i Mitt liv som hund (1985)

7 Leonard Lowe (Robert De Niro) i Uppvaknanden (1990)

8 John Nash (Russel Crowe) i A beautiful mind (2001)

9 Carole (Catherine Denuve) i Repulsion (1965)

10 Lydia Gonzales (Rosario Flores) i Tala med henne (2002)

Fenomenal

2012-01-22T02:03:00.000-08:00

Tv-året har börjat lovande. Todd Haynes mini tv-serie Mildred Pierce har visat sig vara smått fenomenal. Kate Winslet visar för typ 511:e gången att hon är Meryl Streeps arvtagare. Hennes nyanserade porträtt av en kvinna i depressionens och 30-talets Amerika har flera bottnar. Ensamstående moder som tvingas ut på arbetsmarknaden. Hon blir servitris och så småningom The American dream personifierad: framgångsrik restaurangägarinna. Men framgången/klassresan har sitt pris eller dess kontraster i form av ett mörkare privatliv. Fröken Pierce mister sin yngste dotter i sjukdom. Och hennes äldsta dotter Veda (Evan Rachel Wood från The Wrestler) med spruckna pianodrömmar lever i dekadens och med konstant hat gentemot modern.

Ikväll (2012-01-22) är det dags för SVTs nya serie Äkta människor. Lars Lindström (Tusenbröder) har skrivit manus och Anders Wilson (Ondskan) spelar en av huvudrollerna. Intrigen om robotar med känslor i ett samhälle med människor är frestande att jämföras med Blade runner som Jeanette Gentele skriver i Svd (2012-01-22). Men det gör inte serien eller budskapet mindre relevant för det. TA

Förminskad

2012-01-22T01:25:00.000-08:00

Socialdemokraternas Håkan Juholts avgång borde vara helgens angelägenhet. Men det finns något som smäller högre. I fredagens (2012-01-20) avsnitt av SR P1s filmprogram Kino avslöjades något märkligt inför årets Guldbaggegala. Liv Mjönes som spelar en av huvudrollerna i Alexandra Therese Keinings film Kyss mig har blivit nominerad för bästa kvinnliga - biroll (!) http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3051&artikel=4915904

Kinos Roger Wilson har försökt gå till botten med detta. En aspekt på det hela är själva nominieringsprocessen. Medlemmarna i den första nominierinsjuryn får välja helt fritt i respektive kategori. Filmens producent Josefine Tengblads teori är också intressant.

- Jag är övertygad om att det handlar om att man är ganska ovan med det här. Det är två kvinnor. Då är det så att en blir huvudroll och en blir biroll. Man tänker inte på samma sätt som det när det är en man och en kvinna. Det är väldigt enkelt. Men så är det.

Filmen Kyss mig handlar om ett kvinnligt kärlekspar. Lesbisk kärlek, och kvinnliga huvudrollsinnehavare anses trots år 2012 fortfarande som provocerande. Om Liv Mjönes vinner imorgon, vad kommer hon då säga i tacktalet? Tack för sockerbiten, men det var kaffet jag borde ha fått. TA

2012-01-08T08:08:00.000-08:00

Terrence Malicks film Tree of life var inte bara vanligt förekommande på listorna över 2011 års bästa filmer. Filmen väckte också något så ovanligt som starka och arga reaktioner – åtminstone att döma under mitt biobesök.”Vilken skitfilm!”, ”Jag ska ha pengarna tillbaka” och ”jag fattade ingenting” var några av kommentarerna i salongen efter visningen.

Reaktionerna fascinerade mig. Hur kunde folk bli så provocerade och arga över en film? När hörde man senast folk vilja ha tillbaka pengar för en biofilm?

Har nog inget entydigt svar på frågorna. Men kanske kom jag ändå en bit närmare en förklaring för några dagar sedan.

Jag ser Tomas Alfredssons spionthriller Tinker, tailor, soldier spy. Bara efter drygt 15 minuter in i filmen känner jag mig bortkommen. Vad händer egentligen i filmen? Hur hänger det här ihop? Vem gjorde vad? Vem var han nu igen?

Det är en rad namn man ska ha koll på. Handlingen förflyttas i tid och rum och flera minnesberättelser får den pensionerade M16-agenten Smiley (Gary Oldman) inklusive biopubliken ta del av. En mullvad, en läcka ska hittas i den engelska underrättelsetjänsten. Det är kalla kriget. Det är 70-tal. Alfredssons film liknar ett komplicerat pussel.

Lämnar sedan biosalongen, uppgiven och frustrerad. Mitt ansikte har förvandlats till ett frågetecken.

Jag hajade ingenting.

Spyr inte ut någon galla över filmen. Jag vill ju gilla filmen. Men kan inte.

Tänker på biopubliken från visningen av Tree of life. Människorna lämnade biosalongen förbannade. Förtvivlade. De ville också gilla filmen men misslyckades. Jag skulle kunna göra dem sällskap nu. Det var provocerande att se en långfilm och inte förstå den alls. Men jag väljer att inte begära mina pengar tillbaka.

Istället frågar jag mina bekanta om filmens intrig. Känner mig som en idiot. Några dagar senare tröstar jag mig med Roger Eberts recension av Tink, tank, tailor, soldier spy (http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/20111214/REVIEWS/111219994). Han delar bitvis min förvirring. TA

10 minnesvärda glasögonormar

2012-01-03T09:07:00.000-08:00

1 Lucas (Corey Haim) i Lucas (1986)

2 Allan (Woody Allen) i Play it again sam! (1972)

3 Craig Schwartz (John Cusack) i Being malkovich (1999)

4 Tom Ripley (Matt Damon) i The Talented Mr Ripley (1999)

5 Garth (Dana Carvey) i Wayne´s world (1992)

6 Doc McCoy (Steve McQueen) i The Getaway (1972)

7 Enid (Thora Birch) i Ghostworld (2001)

8 Locque (Michael Gothard) i For your eyes only (1981)

9 Ghandi(Ben Kingsley) i Gandhi (1982)

10 Jim Garrison (Kevin Costner) i JFK (1991)

ÅRETS BÄSTA

2011-12-30T11:58:00.000-08:00

Görans val:

1.Tree of life - Stora ambitioner. Stor film. Liknar faktiskt inget annat.

2.Melancholia - Jordens undergång har aldrig skildrats på ett snyggare sätt.

3.Midnight in Paris - Woody Allen gör årets feel-good film. Charmant!

4.Drive - Ryan Goslings genombrott i årets coolaste actionthriller.

5.Super 8 - Nostalgi i stil med Spielbergs magiska 80-tal. Hyllning till filmer som inte görs längre.

6.Winter's bone - Thrillerdrama som känns ända ini benet. Jennifer Lawrences år blir 2012 med The hunger games, men kom ihåg var ni såg henne först.

7.Black swan - balett, fantasi & ond bråd död. Eller? Överdådigt hursomhelst.

8.Dogtooth - grekiskt familjedrama var årets jobbigaste men samtidigt mest fascinerande. Som att beskåda en olycksplats. Du måste titta.

9.Bridesmaids - årets roligaste & smartaste komedi. Och Kristen Wiig!

10. Blue valentine - Gosling & Michelle Williams i årets starkaste kärleksrulle. Sprakande spel!

Thomas val:

1) Blue valentine - Fantastiska skådespelare i en okonventionell kärleksfilm. Derek Cianfrance jobbade övertid med filmens manus. Tack för det!

2) Tree of life - Malick ville göra världens vackraste film. Och han sköt inte långt ifrån målet. Superstark barndomsskildring , poetiskt, mystiskt och andligt. Brad Pitt överraskar - igen!

3) Apflickorna - Lisa Aschans filmdebut har det mesta. Feministisk Western från västkusten. Bara en sån sak.

4) Play - Makalös laddad skildring av Sverige 2011. Reinfeldt, kan du se filmen?

5) Drive - Nicolas Winding Refns film lär inte visas på några körskolor. Tur är väl det! Snygg, tät och mörk hyllning till 80-talets actionfilmer.

6) The trip (tv-sere/film) - Förbannat rolig, smart och mänsklig komedi. Brittiska landskap, läcker mat och träffande imitationer. Steve Coogan, fuckin genuis!

7) True grit - Bröderna Coens filmer blir aldrig tråkiga. Matt Damon!

8) Upside down ; The Creation records story (DVD) - Komplett historieskrivning av 90-talets främsta skivbolag inom brittisk popmusik. Ett måste för alla britpop-dyrkare!

9) Anklagad (tv-serie) - Kriminalserie med moralisk tyngd och finess i både form och innehåll.

10) Åshöjdens BK (DVD-box) - Fotbollsromantik som vi aldrig riktigt slutar referera och drömma tillbaka till.

Förbluffad!

2011-12-28T03:49:00.000-08:00

Om några dagar kommer min och Thomas lista över årets bästa filmer, men jag måste, så här på årets elfte timme, peta in en för mig stor överraskning här, en svensk thriller som gick upp på bio i höstas och fick bra kritik men försvann ganska snabbt från repertoaren.

Nu är den aktuell på dvd och för alla spänningsälskare där ute så är den ett måste!
Försvunnen heter den och är en debut av Henrik JP Åkesson & Mattias Olsson, som också producerat och skrivit manus.
I huvudrollerna ser vi Kjell Bergkvist, Sofia Ledarp och Björn Kjellman och förutom att den sistnämnde faller något utanför ramen så är det väldigt välspelat och Ledarp imponerar som en dam i nöd, en hjältinna av kött och blod som gör att man dras in riktigt ordentligt i storyn.
Efter en familjetragedi tar hon sitt pick och pack och bestämmer sig för att flytta uppåt i landet för att börja om. Men hon kommer aldrig fram, en svart jeep förföljer henne bland de snåriga vågarna kantade av tät skog och efter ett överfall vaknar hon upp i en låst källare och inser att hon blivit kidnappad.
Regissörerna kan verkligen sin sak, de har sett de bästa filmerna i genren och det märks, de har gjort något riktigt bra istället för att ge sig på att göra något eget eller att försöka förnya genren så att det blir pajjigt som så ofta är fallet när svenskar ska göra thrillers. Ofta blir det ju bara dumt och väldigt otrovärdigt.
Men Försvunnen är en tajt och spännande film från början till det nästan olidligt spännande slutet. Likt Jenny (Finn Atkins) i Eden lake gör Ledarp en mardrömsresa där både hennes inre och yttre blodas och smutsas ner mer och mer under filmens gång. Och Ledarp är ytterst trovärdig och bra här, hon är en sann hjältinna av kött och blod. Bergkvist gör sin psykopat minst lika bra och läskig och då gör det mindre att Kjellmans roll känns något malplacerad, det är något man kan leva med när man serveras en så här bra och imponerande svensk debutthriller.
Ser verkligen fram emot vad de här killarna kan hitta på i framtiden!

GS.

Östlunds film utmanar och berör på djupet

2011-12-27T10:53:00.000-08:00

PLAY

Svensk film i regi av Ruben Östlund

Medverkande: Kevin Vaz, Yannick Diakité och Sebastian Hegmar m fl.

Speltid: 1 tim 58 min

Betyg: AT AT AT AT

I Play påstår ett gäng svarta killar att några vita killar har stulit en av deras lillebröders mobiltelefon. Anklagelserna är bara början på en utdragen och slug rånarlek.

Filmen har debatterats flitigt. Vissa påstår att den är ensidig och att den skjuter långt över filmens mål: obalansen mellan vita och svarta (Stefan Jonsson, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv DN Debatt).

Regissören Ruben Östlund har också fått frågan om han inte med filmen ger högerextrema värderingar företräde (ETC 4/11-2011 artikel/intervju av Jonna Sima).

Att en film och en svensk film skapar debatt hör inte till vanligheter numera. Men mest intressant med PLAY är om du förlåter mig för att låta klyschig - tvingar dig ta ställning i komplicerade frågor och tolka vad vi egentligen ser.

Som jag ser det ställer filmen flera relevanta frågor; Vad är rasism? Vad är inte rasism? Hur väljer vi att tolka verkligheten? Varför ingriper inte vuxna när vi borde? Och vad händer när vuxna väl agerar? Var sätter vi gränser för intolerans respektive tolerans?

Film är nog för de allra flesta underhållning och god tidsfördriv. Och inget fel i det. Men film kan ju också vara någonting annat. Detta glöms bort ibland. Och film förlöjligas. Och film återigen förkastas som konstform.

Men film kan vara Någonting Större.

Någonting som utmanar intellekt och tanke.

Bildmediet har ju också en fantastisk förmåga att appellera till våra känslor.

Play är en sådan film. Den lämnar ingen oberörd. Och den kan faktiskt inte komma lämpligare nu när ett högerextremt parti sitter i riksdagen. Och i synnerhet när frågor om integration och orientalism ”tycks glömmas” (eller ”gömmas”) bort av politiker, eller ska jag skriva journalister?

Det blir onekligen intressant och se om Guldbaggar kommer tilldelas Ruben Östlunds film PLAY. Oavsett vad som händer bör man se filmen.
TA

God jul!

2011-12-24T00:03:00.000-08:00

10 minnesvärda slut

2011-12-13T08:50:00.000-08:00

1 De misstänkta (1995)

2 Twin Peaks (tv-serie, 1991)

3 Sopranos (tv-serie, 2007)

4 The crying game (1993)

5 Basic instinct (1992)

6 Psycho (1960)

7 Seven (1995)

8 Chinatown (1974)

9 The pledge (2000)

10 Thelma and Louise (1991)

Svart Lucia

2011-12-13T07:13:00.000-08:00

Vi utgör knappt en minoritet, vi som minns filmen Svart lucia (1992).

Nöjesguiden delade tveklöst ut en dödskalle till Rumle Hammerich film.

Mina unga tonår omfamnade dock den svenska filmen. Han, jag var då, drogs väl till historiens ”mystik” och banala deckarhistoria. Men också till något annat som jag tagit med mig upp i vuxen ålder. Återkommer till detta strax.

Karaktärerna i filmen Svart lucia är unga vuxna (Tova Magnusson-Norling, Figge Norling, Björn Kjellman, Malin Berghagen och Niklas Hjulström) i studiemiljö. Utforskande i sin egen och andras sexualitet och identitet. I kalla lucia tider hittas en mördad kvinna på skolan. I korridorerna växer misstankarna som träd. Vem går och lita på? Och vem är mördaren?

Jag har inte sett filmen på åratal. Och så kommer det att förbli. Svart lucia ska vara igenspikad och topphemligt förvarad som arken.

Rädslan är för stor att Nöjesguiden skall ha rätt. Att Svart lucia är en modern kalkon. En strykpåse.

Jag vill minnas Svart lucia som en spännande och småskrämmande thriller.

Och det har inget med varken chockeffekter eller antalet liter fejkat blod. Nej, det är så mycket enklare än så: Å r s t i d e n – filmen utspelar sig i.

Vi klagar mycket på vintern. Och med all rätt. Ständiga förkylningar, kyla, storm, mörker, halka och så vidare.

Men ur filmsynpunkt erbjuder vårt geografiska läge och klimat – en inte helt överutnyttjad resurs.

Missförstå mig rätt. Vintern räddar inte en film. Men att bara placera thrillers i snöiga och kalla miljöer, minskar inte den dramaturgiska effekten. Tvärtom skulle jag påstå.

Hasse Alfredssons Falsk som vatten (1985) har en gastkramande slutfinal som utspelar sig på is. Det är som isen, snön, kylan förstärker känslan av skräck, hjälplöshet och helvete på en och samma gång. Och någonstans är vi tacksamma över vår bekvämlighet när vi ser dessa miljöer på film. Vi sitter i soffan, värme, kanske sällskap har vi också, och här finns ljus och inget större orosmoment.

I Stanley Kubricks The Shining (1980) är snön och vintern nödvändig för dess påtagliga skräckupplevelse. Jack Torrances (Jack Nicolson) mördarjakt på sin egen familj i slutet av filmen är nervkittlande. Och mycket tack vare den iskalla och snöiga miljön.

Dimma, tung och djup snö. Varje fotspår syns. Sonen Danny springer för sitt liv. Han har sin haltande och bestialiske fader med yxa i högsta hugg efter sig i en labyrint av snömassor. Med list kan Danny utnyttja snön och på så sätt rädda sitt eget skinn. Han halkar och faller i snön, men reser sig. Springa i snön är fruktansvärt betungande. Även för en elitboxare.

Fråga bara Rocky Balboa (Sylvester Stallone)! Är det inte i fyran (1985), som han tränar stenhårt i något "vinterparadis"? Om man som han lyckas uthärda vintern. Vad kan då stoppa honom? Inte ens hans superfiende, ryssen Ivan Drago (Dolph Lundgren). TA

Svindlande höjder

2011-11-26T07:22:00.000-08:00

Wuthering heights, visad på Stockholms filmfestival, i regi av Andrea Arnold.

Från hyllade diskbänks-rullen Fishtank till mitten av 1800-talet och de stormiga hedarna i norra England kan steget tyckas stort. Men för den brittiske regissören Andrea Arnold var det aldrig någon tvekan att få chansen att filma en av populäraste bokklassikerna genom tiderna - Emily Brontes Svindlande höjder som skrevs 1847 under pseudonymen Ellis Bell. Hon skrev endast denna bok plus några dikter medan hennes systrar Charlotte och Agnes kom att skriva flera böcker, Charlotte bland annat Jane Eyre.

Wuthering heights som den heter i original har filmats ett antal gånger men inte lika mycket som t ex Jane Eyre eller Jane Austens böcker, beror nog mycket på att Svindlande höjder är mörkare och inte lika romantisk som de samtida alstren.
Antagligen var det detta som lockade Arnold som verkar dras till det lite mörka och destruktiva hos människan, att försöka grotta ner sig i baksidan av det lyckliga och romantiska och till synes perfekta.

Heathcliff & Cathy

Men exakt varför hon ville filma denna 1800-tals berättelse får vi inte riktigt veta då Arnold är en av de regissörer som ganska ovilligt pratar om sina filmer och budskapen med dom osv.

Precis som i hyllade Fishtank använder sig Arnold även här av okända namn och amatörskådisar vilket ofta ger en större autencitet och trovärdighet (fast ibland kan det också innebära en ojämnhet i spelet, vissa amatörer är knäckande bra, medan andra är mindre bra).
Wuthering heights utspelas bland de vindpinade, isolerade hederna i norra England där Bronte växte upp. Kärleken var att drömma om, döden var ständigt närvarande och fantasin gavs stort utrymme.

Regissören Andrea Arnold

Storyn är den samma som i boken:
En stormig natt dyker en man, pappan, upp i sin lilla stuga med hittepojken Heathcliff som ska uppfostras som hans eget barn. Hans dotter Catherine, även kallad Cathy, tar sig an den ganska tystlåtna och inåtvända nya familjemedlemmen vilket skapar ett starkt band mellan dem. Efter att pappan dör tar hans äldsta son över gården och behandlar Heathcliff illa vilket sätter igång motsättningar mellan kärlekspar och familjerelationer. Det hela eskalerar i att Heathcliff olyckligt flyr sin väg innan han kommer tillbaka som vuxen för att försöka återbygga sitt sabbade förhållande med Cathy, vilket inte alls blir så lätt som han tror.

Heathcliff som ung.

Arnold har gjort en oerhört snygg film, med influenser från de danska dogma-rullarna på 90-talet. Allt är skjutet med handkamera och det är skitigt, mörkt, regnigt, smutsigt, våldsamt och väldigt fysiskt på nåt vis, mycket in-your-face.
Det är en film att imponeras av, men inte så lätt att gilla. De osympatiska karaktärerna och de ibland tvivelaktiga handlingarna de utför gör det svårt att ge sig hän in i storyn.
Wuthering heights är en sevärd film baserad på en av de mest tidlösa kärlekshistorierna som skrivits, men det är ingen typisk romantisk rulle, den är ganska råbarkad, sorglig och ibland rent makaber.
Men det är en kärleksfilm om det ultimata priset för olycklig kärlek, om vilka destruktiva krafter en förälskelse kan sätta igång, speciellt om saker och ting inte går som de inblandade hoppats på.

I Sverige har filmen premiär i januari 2012.

GS.

Oförglömligt, komplext och smärtsamt

2011-11-19T03:27:00.000-08:00

SHAME
Regi: Steve McQueen
Medverkande: Michael Fassbender, Carey Mulligan, James Badge Dale och Nicole Beharie m fl.
Betyg: AT AT AT AT AT
Speltid: 99 minuter
Premiär: 6 januari 2012

New York är dimmigt och grått. Andetagen är blytunga, ångesten stillar inte, demonerna är alltför många och för intensiva. Vi möter sexmissbrukaren Brandon (Michael Fassbender), 30 +. Han arbetar på kontor, ser bra ut och är uppskattad av så väl chef såsom medarbetare. Han träffar kvinnor, men har svårt för närhet. Istället förlorar han sig i ett sexmissbruk. Han översköljs av pornografi, sex på internet och prostituterade osv.
När hans syster Sissy (Carey Mulligan) flyttar in oanmäld i hans lägenhet, blir hans beroende alltmer extremt och självgranskningen oundviklig...

Det skulle vara för enkelt att bara prisa Michael Fassbenders oförglömliga rollprestation. Ett alldeles lysande porträtt av en förstörd ung man. Präglad av sin samtids teknologi och sexfixering men också av alienation med sig själv och sin omgivning. Men visst vore det konstigt att inte uppmärksamma Fassbender.

Han gör saker som vi sällan ser på film. Rolltolkningen av Brandon är komplex. Och det är i blicken vi ser hans riktiga Jag. Det glittrar om honom när han skålar med arbetskollegorna på krogen efter en lyckad dag med kunderna. Likaså när han flirtar med en blond , söt tjej i baren. Ironiskt så lyckas han lista ut hennes ögonfärg, något hans chef har desto svårare med.

Brandons blick är betydligt mindre och sorgsnare när det kommer till hans syster. Särskilt när hon sjunger New York, New York inför publik. En ovanligt släpig och nedstämd tappning. Och som Dave Calhoun skrev i sin recension av filmen för Timeout London : http://www.timeout.com/film/reviews/90759/shame.html:

Hennes sångnummer är inte vad det ser ut att vara. Det är kommunikation mellan en bror och en syster och om deras gemensamma historia. En ovanligt mörk plats, det kan vi lugnt konstatera. Men några detaljer eller mer vad detta skulle bestå i , lämnas helt ute till betraktarens fantasi.

Arbetskamraten och dejten Samantha får honom le och framkallar pojken och lekfullheten i honom. Men när sängens akt väntar, förstelnas han. Och han vill bara att hon går. Han sitter vänd mot fönstret och klirar sig oavbrutet i håret. Ena benet skakar oroligt och rastlöst.

I lägenheten , utför han sina tvångsmässiga handlingar framför datorn. Vi får inte se vad han ser. Men ljudet av kvinnliga stön ljuger inte. Brandons telefon ringer och ringer. Han bryr sig inte. Han är inne i bilden. Förlorad. Utan kontakt. Telefonsvaren går igång, hans syster lämnar meddelande. Brandon rör sig inte.

Harry Escotts instrumentala dystra stråkmusik förstärker tyngden , smärtan och det ödesmättade tonen i berättelsen. Det också ett sätt att förstora en till synes vanlig och liten mans ovanliga liv. Liknande musik hör mer hemma i storfilmer och blockbusters. I säg inledningar på krigs och kostymfilmer , då hjälten lovar sin älskade att aldrig lämna henne, eller hjälten landsbestiger främmande mark. Sandstranden är monumental och striden är nära.

I Shame strider Brandon mot sina egna demoner. Men kampen är svår och här finns ingen muskelös hjälte som kan besegra härar av män och fienden. För du är din egen fiende. Du är din egen undergång.

Mot slutet ligger Brandon förtvivlad mot asfalten vid något som liknar ett hamn eller industriområde. Han har ont. Vi i publiken lider också. Han har blivit illa misshandlad. Men såren och blodet är ingenting. Det är hans själ som värker och skriker. Hjälp finns inte att få. Han är så ensam. Så liten. Vi ser honom, men kan vi hjälpa honom?

Staden ligger och sover. Dess innevånare sitter i tunnelbanevagnen , upptagen i morgontidningens nyheter. Eller sitter han eller hon framför en dataskärm med Facebook eller pillar med mobilen för ännu ett SMS?

Regissören Steve McQueen berättar att i London ville ingen prata med honom om ämnet, sexmissbruk. Det fick bli New York i stället. Ämnet väcker anstöt, uppenbarligen. Det är tabubelagt. Längst nere i hierarkin av all form av beroende.

Steve McQueens film är NU. Han har själv sagt i en intervju:

- Det som händer i filmen , händer i London, New York och resten av västvärlden.

http://youtu.be/obUFznCcfhU

http://www.youtube.com/watch?v=obUFznCcfhU&feature=related

Kanske upprör det också folk. Någon framför en dystopisk berättelse som ifrågesätter IT-Miraklet. Det stora undret. Teknikrevolutionen.

Lägg också till, bilden av sexmissbrukaren. I Shame är han snygg, attraktiv, högutbildad ung man som är social och omtyckt. Inte helt olik gängse bilden av en nutida hunk. Drömprinsen. Grova drag. Tänk er Bradley Cooper med irländsk accent.

I huvudtaget att visa svaga och trasiga människor i populärkulturen går mot en svårare vår. I synnerhet nu när vi lever i en tid med utslagningsTV och filmer med superhjältar som räddar världen gång på gång. Hur mycket vill vi att det ska likna vår egen verklighet? Och hur är vårt samhälle egentligen utformat? Vad ses som framgångsrikt? Hur mäts lycka?
Om vi bara frågar oss, vad är livsnödvändig bio?
SHAME.
Bättre film ser du inte i år eller i nästa. Jag lovar.
TA

Viggo överraskade på Skype

2011-11-16T06:51:00.000-08:00

Viggo Mortensen är aktuell i rollen som Sigmund Freud i David Cronenbergs lite svala A dangerout method. Filmen skildrar Carl Jung och Freuds vänskap och splittring. Efter visningen under Stockholms filmfestival (2011-11-15) händer dock ett smärre tekniskt mirakel. Mortensen finns med direkt från Madrid via Skype. Caroline Hainer intervjuar honom. Och så kommer det.

En av åhörarna avlossar frågan: "Kommer du arbeta en tredje gång med David Cronenberg?"

Ja , svarar Mortensen. Och han avslöjar till publikens stora glädje på Skandia, att en uppföljare till Eastern promises (2007) är på gång. Han och Cronenberg har börjat samtalen kring "tvåan". Och han jämför filmen med Gudfadern i hur den slutade och öppnade vägen för en fortsättning. TA

Ryan Gosling kör in bland filmens superstars!

2011-11-15T01:18:00.000-08:00

DRIVE
Action/Thriller/Drama
Svensk biopremiär 18/11
Regi: Nicolas Winding Refn
Medverkande: Ryan Gosling, Carey Mulligan, Albert Brooks, Bryan Cranston, Christina Hendricks, m fl.
Från 15 år
Längd 100 min

Betyg: AT AT AT AT AT

En dryg månad innan årets bästa filmer ska krönas har redan en av topp-kandidaterna kört in över mållinjen. Och i förarsätet, indiegunstlingen Gosling som gått från klarhet till klarhet de senaste åren med filmer som Lars and the real girl, Half nelson, Blue Valentine, Crazy stupid love. Och nu blommar han ut fullständigt i dansken Nicolas Winding Refns tredje amerikanska film (efter Bronson och Valhalla rising) som är en cool, frustande och otroligt spännande hyllning till biljakts- och heist-filmer med lite b-stämpel från 70-och 80-talen.
Gosling gör det i denna roll som stuntförare för filmer omöjligt att inte dra paralleller till Steve McQueen och biljaktsfilmen numero uno, Bullitt. Han är cool som ett kylskåp och säger ungefär lika mycket, eller lite, som McQueen brukade göra i sina filmer. Det här måste bli Goslings defenitiva genombrott och även om Drive kanske inte är super-mainstream så förtjänar den en stor publik och kommer, om inte annat, bli en kultklassiker av rang. Redan nu kan man ana att Goslings skorpionjacka och handskar kommer bli något som alla vill ha.

Det är så mycket jag älskar med denna film. Redan från första rutan känner jag att det här är min kopp te. Stämningen, musiken, de första scenerna, allt påminner om Michael Manns sätt att berätta film. Det är inte direkt en dialogdriven rulle som den jag och min vän och kollega Thomas såg innan på filmfestivalen, Walt Stillmans Damsels in distress, utan här handlar det om stämningar, blickar, mullrande bilar, nattliga perspektiv över Los Angeles och precis som i Michael Manns filmer piskas det upp en känsla av tomhet, ensamhet och en laddning av undertrycka känslor av olika slag.
Inte minst i spelet mellan Goslings tillknäppta, tandpetssugande karaktär och den ensamstående mamman, spelad av rådjursögda Carey Mulligan. Där finns en spännande, dallrande laddning redan för första stund och de behöver inte säga mycket.
Finns många fantastiska scener, en utspelas i en hiss med Gosling, Mulligan och en man som vi vet är skum och snart förstår vi att Gosling också vet det. I ena stunden kysser han passionerat Mulligan för att i nästa hoppa på killen och sen slå honom sönder och samman. Vi blir rädda, hon blir vettskrämd över övervåldet han utför och vi ser också att han, kanske för första gången, blottar sig och visar upp en sida av sig själv som är snudd på psykopatisk.

Drive är en fantastisk film, en film att bli kär i. Den är mörk, suggestiv, våldsam, spännande och oerhört, oerhört cool. Retro-känslan i filmen tillsammans med det suggestiva 80-tals-doftande, syntploppande soundtracket höjer intrycket än mer. Skådisarna är suveräna, inte minst Albert Brooks som den tillsynes fryntlige, trevlige gansterbossen, och även Bryan Cranston från tv-serien Breaking bad är mycket bra.

I en biroll syns en bekanting från Mad Men, fylliga sekreteraren Joan, Christina Hendricks, men det är en för liten och kort roll för att bedömas, men vacker och färgstark är hon.

Men det är Gosling och Mulligan som står ut och fyller Drive med kött och blod och gör att den känns och gör ont, både fysiskt och psykiskt.
Det är en skrämmande, läskig film.
Men också så underbar. Så underbart cool.

GS.

2011-11-14T11:10:00.000-08:00

Regissören Whit Stillman återvänder med filmen Damsels in distress. Det är hans första film sedan Last days of disco (1998). Han gästar årets Stockholm filmfestival. Den 13/11 intervjuades han av Ashley Smith på biografen Grand. Stillman säger att han ville med Damsels in distress "göra en mindre elak och mer rolig film än föregångarna". Han valde att göra en film om tjejer, eftersom det kvinnliga perspektivet är för honom mer intressantare än mannens.
I folkvimlet och på vägen ut ifrån biografen får äntligen AT kontakt med honom. Om än väldigt hastigt.

Vad handlar Damsel in distress om, enligt ditt sätt att se?

Stillman: - Vi lever i deprimerande och oroliga tider, karaktärerna i min film försöker med hjälp av steppdans, göra någonting.

Det är en optimistik film

Stillman: - ja, det är en optimistisk och hoppfull historia.

Vi tackar honom och han möts av ytterligare frågor och människor som är lika angelägna som oss att få några minuter med filmmakaren.
TA

Damsels in distress
Medv: Greta Gerwig, Adam Brody, Analeigh titon, Magelyn Echikunwoke mfl.
Regi och manus: Whit Stillman
Speltid: 98 min
Betyg: AT AT AT

Filmen handlar om några tjejkompisar på ett universitet , någonstans i USA. Deras ledare Violet (Greta Gerwig från Greenberg) styr och präglar gruppens cyniska värderingar och åsikter. På ett center för deprimerade och självmordsbenägna studenter jobbar de ideellt. Lily är ny student på skolan. Hon utmanar Violet och ifrågesätter hennes tankar, inte minst tron på att steppdans kan motverka depression...

Som vän av Stillmans tidigare alster så pratas det VÄLDIGT mycket , så även i den här filmen. Triviala saker upphöjs till filosofiska spörsmål. Teorier lanseras om allt och alla. T ex "Kraftiga människor har högre moral än andra människor".

Liksom Last days of disco finns musik och dans i centrum. Den här gången är det musikalen som hyllas och sambola dans, stepp och riverdance. Stillman skall ha inspirerats av musikaler (med hjältarna Fred Astaire och Ginger Rogers) och collegefilmer som Heathers (1988).

Filmen är småkul och intelligent, men fjäderlätt och säkert bortglömd om några veckor. Stillman har valt att lägga allt krut på dialogen. Någon större bildberättare är han inte. Greta Gervig är dock alldeles förtjusande i rollen som Violet. Hon utstrålar självförtroende och styrka. Hon säger sig vilja hjälpa andra, men egentligen vill hon bara frälsa sig själv.

Det var 13 år sedan Stillman var i ropet, många flera indie-amerikanska filmmakare har kommit fram sedan dess. Wes Anderson och Noah Whambach för att nämna några. Och kanske har tiden sprungit ifrån en sådan som Whit Stillman. Men han är forfarande ohotad herre på täppan, när det gäller att skildra överklassen. Inte minst visar han det genom karaktärernas besatthet av hygien och dofter. Och hans sätt att vända och vrider på klichéer, känns fortfarande väldigt nödvändigt. TA

10 minnesvärda filmpappor

2011-11-13T03:35:00.000-08:00

1)Colm Meaney som Dessie Curley i The Snapper (1993)

2) Harry Dean Stanton som Jack Walsh i Pretty in Pink (1986)

3) Dennis Hopper som Clifford Worley i True romance (1993)

4) Dustin Hoffman som Ted Kramer i Kramer vs Kramer (1979)

5) Chevy Chase som Clark Griswold i Ett päron till farsa (1983)

6) Rolf Skoglund som Gösta Backlund i Vi hade i alla fall tur med vädret (1980)

7) Paul Newman som Dodge Blake i Kärleksbrev (1999)

8) Jeff Daniels som Bernard Berkman i The Squid and the whale (2005)

9) Jan Fares som Farsan i Jalla Jalla (2000)

10) Rick Moranis som Wayne Szalinski i Älskling jag krympte barnen (1989)

2011-11-12T11:35:00.000-08:00

Martin Scorsese imponerade med Bob Dylan-dokumentären No directions home (2005). Det var ett stycke efterkrigshistoria tillika en rejäl biografi över en av pop/rockhistoriens allra största. Nu ger han oss en mastig dokumentär om den tystlåtne medlemmen i The Beatles. För den mest inbitne George Harrison-anhängaren blir filmen Living in the material world , att mest pricka av checklistan med relevanta "milstolpar" ur gitarristens karriär/liv: Beatlemania, låtskrivandet i bandet och konkurrensen med McCartney/Lennon, Ravi Shankar och mystiken, insamlingsgala för Bangladesh, hustrun Patti och kompisen Eric Clapton, det uppskattade soloalbumet All things must pass m fl.

Filmen visar flera bilder och material som aldrig har nått offentligheten förut. Det är onekligen mumma för Beatles och musikälskare. Men det går inte att blunda för Svds Kristin Lundells tidigare kritik gällande filmen. Living in the material world är anmärkningsvärt en opersonlig dokumentär. Om vi inte visste på förhand att Martin Scorsese ligger bakom filmen, så skulle vi aldrig ens tänka på honom. Filmen följer standardmallen, intervjuer med kända kompisar, bekanta, producenter och nära och kära. Massor av lovord och upprepningar och väldigt lite kritik och nyansering av en hemlig och egensinning konstnärssjäl. Men kanske var det inte möjligt att göra annorlunda. TA

Paris is the place to be!

2011-11-12T04:23:00.000-08:00

Jag upphör aldrig att förvånas över Woody Allen. Har ofta tjatat om att karln har en högre lägstanivå än alla andra nu levande regissörer. Faktum är väl att han egentligen aldrig gjort en helt dålig film. Många, inklusive mig själv, hävdar ju att hans bästa tid ligger bakom honom, men faktum är att han producerat minst ett mästerverk varje decennium. Och i de filmer där han själv valt att bara jobba bakom kameran så har han alltid lyckats hitta ett alter ego i någon annan skådis med lyckosamt resultat. Som Kenneth Branagh, John Cusack, Will Ferrell, Larry David eller, som i Allens senaste Midnatt i Paris, Owen Wilson, som på pappret först verkade lite av ett udda val, men han funkar utmärkt och gör nog här sin absolut bästa rollprestation hitills.

Hade höga förväntningar på Midnight in Paris, speciellt efter de första rapporterna under Cannes-festivalen, t ex Fredrik Sahlin på SvT var helt lyrisk, fler mycket positiva rapporter följde och visserligen har Allens senaste filmer, som oftast utspelas i olika europeiska storstäder, fått bättre kritik än hans tidiga 2000-talsfilmer. Men Midnight in Paris roade recensenter mer än vanligt kändes det som, och för mig som nu sent om sider äntligen lyckats se filmen är det bara att skriva under.

Owen Wilson, Rachel McAdams, Michael Sheen och Nina Arianda skålar högt uppe den Parisiska luften.

Jag satt med ett fånigt leende hela filmen igenom. Den inte bara motsvarade de höga förväntningarna, den snudd på överträffade dessa och jag har nog inte känt mig så tramsigt lycklig när jag sett en film på väldigt länge. Den är helt enkelt 100% förtjusande och underhållande och Owen Wilson är underbar, miljöerna helt magiska, både nutida Paris och 20-talets detsamma. Det blir så enkelt, så självklart när vi plötsligt tillsammans med Wilson befinner oss i det gamla Paris och möter Hemingway, Gertrude Stein, John & Zelda Fitzgerald, Picasso med flera och Allen lyckas både att få oss att känna oss smarta när vi prickar av alla legendariska personligheter som rörde sig i den kulturella huvudstaden på den tiden och samtidigt skapa en fantastiskt rik och underhållande skröna om konstnärens villkor och att känna sig född i fel tid och era.

Owen Wilson & Marion Cotillard (som Picassos älskarinna)

Midnight in Paris är, faktiskt, en av Allens bästa filmer överhuvudtaget. Och det är glädjande med tanke på att han alltså fortfarande, snart 80 år gammal och med 47 filmer i bagaget, kan göra mästerliga filmer som back in the day och att han, som ingen annan, kan göra det så lekfullt och underbart och samtidigt tänkvärt på en och samma gång. Och han slår inte av på takten heller, en film om året blir det. Antagligen så länge han stå upp och har hälsan i behåll.
Bara att hoppas att han blir minst 100 år...

GS.

2011-11-06T12:42:00.000-08:00

Tuck Pendelton (Dennis Quiad) kan bli historisk.

Piloten skall låta sig förminskas och injiceras in i en kanins kropp.

Men någonting går fel.

Och Tuck hamnar i butiksföreträdet Jack Puttons (Martin Short) kropp.

Det blir en kamp mot klockan. Om 24 timmar är Tucks syregas slut. Jack måste hitta ett chip som kan

rädda Tucks liv och få honom ut ur hans kropp…

24-timmarsjakten (1987) eller Inner space som den heter på engelska var en av mina

ungdomsförälskelser. Mattias Dahlström skriver passande i senaste numret av Cinema (s.84 nr 10).

När du ser om filmer från barndomen i vuxen ålder bör du vara skeptisk till filmens så kallad storhet.

Vad visste den 12 åring som du var om film? Överskattar man inte filmerna från sina unga filmår?

Det kan nog vara så. I det här fallet så är det lite blandat. Filmen har åldrats lite, men samtidigt är

grundidén fortfarande bitvis briljant. Det är lekfullt, högt tempo och fantasirikt.

Filmen sägs vara inspirerad och rent ut av baserad på filmen Fantasy Voyage (Den fantastiska resan) från 1966. Den filmen handlar i sin tur om hur en besättning i en rymdkapsel injiceras in i en forskare för att rädda honom från död http://sv.wikipedia.org/wiki/Den_fantastiska_resan
http://en.wikipedia.org/wiki/Fantastic_Voyage
http://www.denofgeek.com/movies/588402/looking_back_into_joe_dantes_innerspace.html.

Spielberg har producerat 24 timmarsjakten. Men det är kompisen Joe Dante (Gremlins) som har regisserat och Jeffery Boam (Dödligt vapen 2) som skrivit manus.

Filmen belönades välförtjänt med Oscar för sina specialeffekter. Scenografin är hisnande, resan inne i Jack Putters kropps påminner om rymden. Effekterna känns inte ha 14 år på nacken.

Filmen är ytterst välgjord teknisk. Annat är det i själva intrigen. Jag blir aldrig riktig klok på filmens inledning; varför vetenskapsmän attackeras i laboratorium av ett gäng okända män (vilka presenteras sig i vara från Televerket i receptionen). Vilka är dem? Vad har dem för syfte?

Denna lucka i presentation eller i manus gör att filmens unika intrig förlorar i betydelse.

Martin Short är dock oerhört rolig och excellerar stundtals i sin komiska tajming och hysteriska framtoning. 24-timmarsjakten var hans andra film efter ”misslyckandet” med Tre Amigos.

Dennis Quaid och Meg Ryan blev ett äkta par efter filminspelningen. Filmen uppskattades av flera kritiker men blev en publikflopp. Det förklaras med att filmbolaget inte satsade på nödvänding annonsering för filmen. Eftersom filmen hade gjort sig bra under testvisningar inför publik. http://www.sensesofcinema.com/2003/great-directors/dante/TA

2011-11-03T11:41:00.000-07:00

Tänk er 2 miljoner för tolv dagars arbete. Inte illa va?
SEKO skulle knappast protestera för liknande lön.

Marlon Brando fick oförskämt mycket pengar för rollen som Stålmannens pappa Jor-El i Superman (1978). Det sägs att skådespelaren efter avslutad inspelning av filmen skall ha frågat sin egen kamrer, Dick Johnson, "Tolv dagars arbete, betalt på direkten, vem är värd så mycket pengar?" "Ingen som jag känner", svarade Dick (s.29 Samtal med Marlon Brando, Lawrence Grobel, Bonnier Alba, 1991)

Men filmen Superman är så mycket mer än Marlon Brandos jätteersättning. Det är den första serietidningsaction-filmen för oss sena 70-talister. Själva måttstocken för filmer i genren.

Det är också Christoper Reeves paradroll, och den roll som vilade som en förbannelse över honom. Reeve kämpade resten av karriären att inte förknippas med Stålmannen. Hur det gick med den saken är väl ingen tvekan om.

Inte heller beträffande Gene Hackmans härliga skurk Lex Luthor. Intellektuell, rapp och rolig och givetvis elak. Ingen kan nog överträffa Hackmans gestaltningar av skurkar. Han spelar i en egen liga, eller gjorde , snarare (idag är denne pensionerad, vilket flera av hans generationskamrater också borde ha gjort om dem värnade om sin yrkesheder).

Att inte förglömma John Williams eminenta filmmusik. Ledmotivet är slagkraftigt och ger puls och energi och får oss att vilja flyga som Stålmannen, harkla oss som Clark-Kent och le elakt som Lex Luthor.

Superman påminner mig också om kärleksparet Lois Lane och Superman aka Clark Kent. Det är stundtals lekfullt, charmigt och romantiskt. Men också en smula vemodigt att med facit hand veta vad som hände med karismatiska aktrisen Margot Kidder. Hon förlorade förståndet. Vi stannar där. För allas bästa.

Richard Donners film känns ändå ÄKTA fortfarande. Kanske är det nostalgikern i mig som övertar smaken och känslorna. Jag kan inte sluta gilla den här filmen. Det kommer jag nog aldrig göra. Superman är inte film. Det är religion. TA

2011-11-02T13:45:00.000-07:00

Tv-serien Boardwalk empire har en del att leva upp. Sopranos-författaren Terence Winter har skrivit manus. Martin Scorsese har regisserat första avsnittet. Bara en sån sak.

Serien bygger på en icke-fiktiv bok, Boardwalk empire: The birth, high times and corruption of atlantic city, skriven av Nelson Johnson. http://www.hbo.com/boardwalk-empire/index.html#/boardwalk-empire/about/index.html

Det är 20-talets Atlantic City , spritförbudet införs och kriminella kretsar slösar ingen tid på att sitta och rulla tummarna.

Det är stilsäkert, och dramaturgisk befinner vi oss nära Sopranos. På det sätt som musik som används, parallellhandling visas och skildringen av det oåterhållsamma och skitiga och fega våldet.

Stora frågan handlade om valet av huvudrollsinnehavare skulle flippa eller floppa; birollshjälten Steve Buscemi. Gudarna skall veta, att det är svårt att endast bedöma efter ett avsnitt. Men i piloten känns Buscemi självklar i rollen som Nucky Thompson, en makthavare, gangster såväl politiker som fäktas duktigt med dubbelmoral.

Han är också i gott sällskap: Stephen Graham, Michael Pitt och Kelly McDonald (Trainspotting och No country for old men). Första avsnittet genererade en del frågor i alla fall hos mig. Det är nog ett bra tecken. Det vittnar om att Boardwalk empire är en tv-serie av fruktbar karaktär. TA

Om blickar kunde döda

2011-11-01T11:53:00.000-07:00

EU-ovänlig pojkaction fyllar 20 år.

Ytterst osannolik historia om tonårsslarvern Michael Corben (Richard Grieco). Han misslyckas med studentexamen. Föräldrarna skickar iväg honom på studieresa i Frankrike för att snygga till betygen. På flygplatsen förväxlas han med en CIA-agent med samma namn. Särskilt mycket plugg blir det inte fråga om. Han måste istället stoppa den galne politikern Sterankos ambitioner om Europeisk världs dominans.

Det är inte helt utan charm, men alla Bond-referenser blir övertydliga. Du frågar dig om filmen vill vara parodi, hyllning eller bara simpel och rak kopiering av 007s koncept: sprängexplosiva prylar, biljakter, maktgalna skurkar och vackra kvinnor i exotiska miljöer.

Men jämfört med den brittiska inspirationskällan saknar Om blickar kunde döda både finess och inlevelse. Det blir så svårt att se bortom de alltför yxiga och karikatyrer till karaktärer, klichéerna (den avvikande killen vinner cheerleaderns hjärta) och knackiga kulisser.

Och undertexter som ”Somewhere in Europé” får en undra om man ska gråta eller garva. Men trots filmens alla brister har man rätt kul under 88 minuter. TA

10 oförglömliga kärlekspar

2011-10-28T23:34:00.000-07:00

1) Miles (Jack Davenport) och Anna (Daniela Nardini) i This Life (1996-1997)

2) Butler Stevens (Anthony Hopkins) och Miss Kenton (Emma Thompson) i Återstoden av dagen (1994)

3) Alvy Singer (WoodyAllen) och Annie Hall (Diane Keaton) i Annie Hall (1977)

4) Ronald Miller (Patrick dempsey) och Cindy Mancini (Amanda Peterson) i Cant buy me love (1987)

5) Sera (Elisabeth Shue) och Ben (Nicholas Cage) i Farväl las vegas (1995)

6) Gianni (Vittori Gassman) och Luciana (Stefania Sandrelli) i Vi som älskade varann så mycket (1974)

7) Nick (Christopher Walken) och Linda (Meryl Streep) i Deer hunter (1978)

8) Jack (Jake Gyllenhaal) och Ennis (Heath Leadger) i Brokeback mountain (2005)

9) Rika van der Haas (Patsy Kensit) och Martin Riggs (Mel Gibson) i Dödligt vapen 2 (1989)

10) Marianne (Liv Ullman) och Johan (Erland Josephsson) i Scener ur ett äktenskap (1973)

Bubblare:

Emma (Elin Ahlberg) och Aron (Andreas Karoliusson) i Fjorton suger (2004)

Icke godkänd

2011-10-28T13:02:00.000-07:00

Vägen till körkort ser olika ut för många av oss. En del lyckas utan större ansträngning. Andra kämpar och krigar som om det vore sista striden. Tiden går. Tålamodet brister.

På film brukar det finns två skäl till varför huvudpersonen inte riktigt "fixar lappen" enligt planerna.
Skäl 1: fokus på annat än trafik.

Les Anderson (Corey Haim) i Nu är det kört (1988) misslyckas med både teoriprov och uppkörning. Hans fokus är givetvis någon annanstans.

Han tänker inte det minsta på på placering, vänstersväng, bromsträckor, vägmärken eller mörkerkörning.

Han drömmer om tjejen Mercedes (Heather Graham). Om hur han och hon åker i en flådig sportbil i hög fart, bakom dem exploderar det och "onda" busschaufförer får betala dyrt.

Någon tjej eller kärleksfantasier finns knappast i Jesper Ganslandts Apan (2009). Här är också perspektivet ett annat, nämligen bilskoleläraren Kristers(Olle Sarri). Han håller på och tappar konceptet. Hans elever bemöts med raseri och elakheter. Lektionerna urartar. Storgråt. Kaos är bara förnamnet.

Skäl 2 : olämpliga lärare.

Och även i Mike Leighs Happy go lucky (2008) tycks läraren Scott (Eddie Marsan) vara problemet. Eller säg så här. Aldrig kan man överskatta vikten av lämpliga och kompetenta lärare. Men kanske allra mest, kärleksfulla och humana personligheter. I Happy go lucky är läraren Scott bitter, förtvivlad och förbannad. Han hatar allt och alla. Ingen kan köra bil vettigt, förutom honom själv. Och han är övertygad om sin storhet som pedagog. Det är bara synd att eleverna är så dumma....

Till sist, kan man undra hur i hela fridens namn kunde lastbilschauffören i Spielbergs Duellen (1971) få körkort? Den berörde bilinspektören kan inte ha det lätt om nätterna....TA

Utspårad semester

2011-10-23T04:12:00.000-07:00

Ett brittiskt kompisgäng i medelåldern återförenas i Mallorca. De ska fira semester ihop. En i gänget, Alvo (Ben Chaplin) bor där sedan några år tillbaka. I hans jättevilla filmas, gormas och skrattas det och skålas, men också anas det cirkulera smygande och underliggande konfliker.

Oberäknlige Alvo själv har inte rent mjöl i påsen.
Han får alltför många skumma telefonsamtal....
En död get ligger och flyter i poolen.
Utan någons vetskap håller deras semester på att sakta men säkert omvändas till något djävulskt...

Mad dogs är en föga originell mini-serie, men välspelad och har rätt tät spänning. Kul att se John Simm och Philip Glenister spela ihop mot varandra igen efter succén med Life on mars (2006-2007). TA

2011-10-22T03:58:00.000-07:00

EN DAG
brittisk-amerikansk film i regi av Lone Scherfig
Medverkande: Anne Hathaway, Jim Sturgess, Patricia Clarkson, Rafe Spall och Romola Garai m fl.

Betyg: AT AT

Danska regissören Lone Scherfig följer upp succén An Education (2009) med En dag som baseras på David Nicholls populära roman med samma namn.

Det sägs att Sherfig tog hjälp av filmhandböcker under filminspelningen. Hon kämpade med strukturen och att få filmen att kännas och att karaktärerna inte bara skulle bli tidsmarkörer. (Kino 14/10, intervju med Lisa Bergström http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3051)

Dessvärre känns film precis just så.

Universitetsvännerna Dexter (Jim Sturgess, mycket bra! ) och Emmas (Anne Hathaway) komplicerade kärlekshistoria blir aldrig gripande och allmängiltig.

Det bränner inte till. Det blir mest ytligt, och faktiskt bara mest en snygg och välgjord popvideo av Nicholls bok (som har för övrigt skrivit filmens manus).

Anledningen till det är att vi aldrig får någon fördjupning i karaktärerna. Bland annat lämnas Emmas dåliga självförtroende och livsångest helt åt sidan.

Som många andra redan påpekat, mycket information ska avhandlas på drygt 1 timme och 40 minuter. Omöjligt uppdrag. Kanske hade en tv-serie kunnat göra mer rättvisa av bokens invecklade dramaturgi?
TA

2011-10-14T12:06:00.000-07:00

Det är två saker som slår mig när jag ser om Indiana Jones & Det sista korståget (1989).
1) River Phoniex. Han var mäkta begåvad, synd att han gick ur tiden så tidigt. Han är kanske bara med i så där 15 minuter i filmen. Men han hinner ändå fullständigt briljerar i sitt minspel. Hans märkliga frisyr skänker också hjälten en viss aura av outsider. Jakten på ett cirkuståget är ytterst underhållande och lekfullt. Unge Indy springer för livet på taken mellan vagnarna. Småtjuvarna är i hälarna på honom.

2) "Trean" som jag älskade en gång i tiden har nu vissnat. Det är en urtypisk och trött uppföljare, och det dröjer inte länge förrän man gäspar eller retar sig på filmens ständiga hoppande mellan platser, den krystade humorn, Harrison Ford och Alison Doodys små larviga kärleksgnabb i Venedig osv.
TA

Eastwood håller stilen

2011-09-27T10:11:00.000-07:00

I filmen Gran Torino (2008) lyckas Clint Eastwood på nytt att renovera en genre och även bilden , myten av sig själv. Omslaget till filmen ljuger dock, eller så blinkar det med schablonbilden av honom. Ensamvarg, vältränad , hård och beväpnad. Tittar man närmare ser man det gråa håret, rynkorna i ansiktet och en bister och sliten grimas. Walt Kowalski som Eastwood spelar är en krigsveteran från Koreakriget. Han är äldre pensionär. När filmen börjar sörjer han sin hustrus bortgång. Han har dålig kontakt med sina barn och barnbarn. I deras värld är han bara en tvär och grinig gammal gubbe. Och lägg också till rasistisk gammal gubbe. I hans kvarter fixar han diverse saker , både hos sig själv och hos sina grannar. Men han kan inte hyckla. Området har blivit sämre, och han stör sig på "gulingarna".

Men även om det är svårt för gammal hundar att lära sig sitta, så utesluter det inte att en och annan kan vara undantag. I Walt Kowalskis fall ska det visa sig att en bil ska hjälpa honom. En gammal Gran Torino är Kowalskis ögonsten. Som före detta Ford-anställd är bilen inte bara en frihetssymbol för honom. Det är också en kvarleva av hans ungdom, och en tid med hopp och förväntningarna. När grannpojken Thao försöker stjäla bilen förändras Kowalski. Kanske inte omedelbart och kanske inte radikalt , men någonting händer inom den grinige och rasistiske äldre mannen. Grannpojken Thao får göra sitt straff hos Kowalski. Han får fixa huset, tvätta bilen, klippa gräsmattor m.m. Tjuven blir sedemera en vän och en surrogat- son till Kowalski. Allt roligt har dock sitt slut.

Kvarteret störs av ett våldsamt ungdomsgäng. Kowalski får nog och den gamle soldaten väcks till liv. Det finns bara ett sätt att lösa och motkämpa laglösheten på...Tror vi...

Det hade kunnat blivit en Dirty harry goes Asian, eller en westernhjälte som försvarar de hjälplösa. Men Eastwood på äldre dagar vägrar ge sig hän till enkla lösningar. Gran Torino är en¨betydligt mer komplicerad film än vad den ger sig ut att vara. Porträttet av Walt Kowalski är tämligen rörande, Ensamvargen som har varit mer instängd än vital i livet. Och snart är allting över. När är det dags att börja leva? Går det ens att försöka? Och vill man utsätta sig för våldet och mördandet igen?

Liknande frågor ställde Eastwood i westernfilmen De skoningslösa (1992).

Slutfinalen i Gran torino är magnifik och vittnar om att Clint Eastwood håller stilen än. Borta är all smink, Magnumrevolvrar, och fiffiga one-liners. Det som finns att hämta är endast livets krämpor och taffliga försök att lappa ihop trasiga familjeförhållanden. TA

2011-09-17T00:04:00.000-07:00

Mathilda Paradeiser och Linda Molin i Apflickorna

Apflickorna
svensk film regisserad av Lisa Aschan

Medv: Mathilda Paradeiser, Linda Molin, Isabella Lindqvist m fl.

Speltid: 1 tim24 minuter

Betyg: AT AT AT AT

En av årets mest omtalade svenska filmer har jag äntligen sett. Överdriven hajp? Kanske. Men samtidigt bjuder Apflickorna på en originell och drabbande historia med flera bottnar. Den obehagliga stämningen lägger sig aldrig. Maktperspektivet ock kraftmätningarna mellan tonårstjejerna Cassandra och Emma lyfter fram inte bara ångest, utan också identitetsfrågor, samt en effektiv samtidsspegel. Var stark, visa inga svagheter för det kommer andra utnyttja. Regissören Lisa Aschan sammanfattar filmens tematik träffande: varje möte med människor avspeglas av makt och sex. TA

2011-09-10T04:58:00.000-07:00

I senaste programmet av SR P1s utmärkta Stil (9/9) handlade det om grunge. Intressanta faktadetaljer om filmen Singles (1992) av Cameron Crowe http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2794 nämndes.

Hans romantiska manus om singelmänniskor i Seattle som försöker hitta mening i tillvaron tilltalade flera tv-producenter. Tv-bolaget NBC ville göra en tv-serie baserad på filmen. Men Crowe vägrade.

Det skulle dock leda till en världskänd tv-serie, så småningom, i form av Friends (Vänner, 1994-2004) http://www.pajiba.com/miscellaneous/mindhole-blowers-cameron-crowes-singles-inspired-nbcs-friends-and-14-other-facts-about-the-movie-that-might-explode-your-head.php. Jennifer Aniston står i smärre tacksamhetsskuld till grungen http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=2794 . TA

Malick nya Allen?

2011-09-01T08:51:00.000-07:00

Vad har hänt med karln? Ett år efter premiären av fantastiska Tree of Life kommer nyheten om att Terence Malick har en ny film på gång som redan ska vara klar nästa år. Det brukar ju gå 10, 20 år mellan hans filmer men nu verkar han fått blodad tand och jobbat upp rena Woody Allen tempot i sin produktion.

Förutom namn som Rachel McAdams, Ben Affleck, Rachel Weisz, Michael Sheen, Javier Bardem och Amanda Peet så ryktas det också att Christian Bale skrivit på för medverkan i detta stjärntyngda (förhoppningsfulla) epos.

Kolla länken för mer info om projektet...

Untitled Terence Malick project

GS.

2011-08-26T09:47:00.000-07:00

Jag kan inte stå emot senaste numret av filmtidningen Empire. Det är mycket superhjältar, vilket höjer föga ögonbryn. Däremot bilderna från inspelningen av Steven Spielbergs Jaws (1977)!

Det är enligt mig världens otäckaste film. I huvudet ekar John Williams skrämmande musik, det gör inte min simtur i vattnet så här års särskilt långvarig.

Scenen i början av filmen är fysiskt smärtsam. Det första offret : En ung tös. Timmen är sen. Hon lämnar strandfesten med kvällens flirt. Vattnet blänker förföriskt emot dem. Han verkar trött och ligger kvar i sanden, hon klär av sig, hoppar i vattnet. Och bara några simtag från Döden.

Spielbergs berättande är mästerligt. Långt före kan vi förutsäga vad som kommer hända. Långt före vet vi hur det kommer sluta för flickan. Och det värsta av allt, vi kan ingenting göra...

Kameror under vattnet som filmar flickan utifrån Hajens perspektiv. Ja, det är bara ruskigt att tänka på bilderna eller scenerna från filmen.

I boken Jaws: Memories from Martha´s vineyard skriven Matt Taylor presenteras flera tidigare outgivna bilder från filminspelningen av Jaws. Ett urval av bilderna visas i tidningen Empire och är klart värdefulla i studiesyfte.

Höjdpunkten är en bild på en liggandes Robert Shaw i fiskebåten. Kläderna är genomblöta. Det förekommer honom inte. Han ligger med händerna bakom ryggen. Bredvid honom stirrar odjuret mot honom. Hajen som fick namnet Bruce efter Spielbergs advokat Bruce Ramer (Empire september 2011, Eternally Jaws, page 127) Munnen är öppen, blod rinner runt käkarna och ögonen ofrånkomligt livlösa.

Inspelningen är mytomspunnen och sägs ha varit milt sagt, krävande. Stundtals skall dem mekaniska haj-modellerna inte fungerat, alltid. Bilden på Robert Shaw visar kanske just en av dessa ögonblick. I väntan på teknikens under. TA

2011-08-19T01:46:00.000-07:00

Ikväll är det dags. SVT visar Taylor Hackfords( gjorde bland annat kultförklarade gängfilmen Blood in blood out på 90-talet) Mot alla odds (1984). Det återstår och se om filmen står på egna ben, eller om det bara är "jaha..gäsp..den filmen, som Phil Collins gjorde finfint soundtrack till". Men trion Jeff Bridges /Rachel Ward och James Wood inger förstås en del förhoppningar. Filmen är tydligen en nyinspelning av Out of the past ( Skuggor av det förflutna, 1953) med Robert Mitchum, Kirk Douglas och Jane Greer ( som även finns med på ett hörn i kvällens film) http://www.imdb.com/title/tt0086859/reviews. TA

Fucking Brighton

2011-08-17T07:58:00.000-07:00

Sugar rush (2005-2006) är en ovanligt lyckad ungdomsserie. Om den nu kan räknas till det.

I serien är det nämligen inte bara fokus på tonåringar. Här ser vi desperata föräldrar (Sara Stewart och Richard Lumsden) som inte grejar vuxen livet. Ungarna vill bli vuxna och förvandlas till det. Snabbare än ögat. Men inte på det vis de önskade sig.

Barnen blir förmyndare till sina egna föräldrar. Inget stöd finns att få. Eftersom dem vuxna är helt upptaget i sitt: Ålderskriser, otrohetsaffärer och identitetssökande.

Sugar Rush bygger på författaren och den tidigare journalisten Julie Burchills (NME, The Guardian, The Times) böcker. Hon har själv förflutet som tonåring i Bristol. Men hennes historier om tonårstjejerna i Brighton är långtifrån självupplevda. Snarare är det hur hon hade velat tonåren skulle varit för henne. http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/julie-burchill-where-a-wild-thing-went-395956.html

Seriens Kim (Olivia Hallinan, aktuell i tv-serien Från Lark Rise till Candleford) och Sugar (Lenora Crichlow) tar droger och bär vulgärt språk. Detta har väckt kritik i medierna. I en intervju med The Independents Nicolette Jones får Burchill försvara språkbruket och drogerna; - I dont call that explicit. I call it life (jag kallar det inte för exploatering, jag kallar det Livet).

http://www.independent.co.uk/arts-entertainment/books/features/julie-burchill-where-a-wild-thing-went-395956.html

15-åriga Kim har i början på serien nyss flyttat med sin familj från London till Brighton. Hon förälskar sig i gymnasiekompisen Sugar. De är som natt och dag. Kims försöker dölja sin homosexualitet.

Sugar klär sig i kortkort och vill ligga med varje kille hon kommer åt. Vem fan vill vara flata? frågar hon sig. Kim är beredd att göra det mesta för henne. Och det utnyttjar Sugar gång på gång under seriens gång. Hur mycket påfrestningar klarar tjejernas vänskap av?

Serien lades ner efter två framgångsrika säsonger, höga publiksiffror, priser och kritikerhyllningar. Det sägs att en tredje och fjärde säsong var på gång, men Channel 4 (där serien visades på) var inte intresserade. http://lovegirls.co.uk/articlecomments/12/Channel+4+Cancels+Sugar+Rush/
TA

Huppert hyllas

2011-08-15T01:42:00.000-07:00

Isabelle Huppert (född 1953) hyllas i SVT denna vecka. Det är bara att bänka sig. Redan ikväll visas Spetsknypplerskan (La Dentelliére) från 1976.

I november kommer också Huppert till Stockholms filmfestival för att ta emot pris för A lifetime achievement. Det är inte en dag försent.

http://www.stockholmfilmfestival.se/festival/2011/awards/lifetime_achievement_award/

Rockikonens farväl

2011-08-14T11:50:00.000-07:00

Stämningsmästaren Gus Van Sant misslyckas sällan. Men även solen har sina fläckar. I väntan på hans nya Restless (biopremiär 25 november, enligt www.Imdb.com) ser jag hans film Last days (2005).

Michael Pitt i Last days

Filmen skildrar fiktivt Nirvana-sångaren Kurt Cobains sista tid på jorden. I filmen heter han dock Blake (spelas av en väldig lik Michael Pitt, aktuell i HBO-serien Boardwalk empire).

Kurt Cobain (1967-1994)

Det är modigt att göra en film med det här temat. Många av oss har sin egen uppfattning om Kurt Cobains dödsprocess. Jag trodde att hans nedräkning utspelade sig i en liten stuga någonstans i bushen. Med laddat gevär, tända ljus, gitarren vid hans sida, cigarrettrök och en djungel av tankar, vilsenhet och negativ energi.

Någon stuga är det inte tal om i Van sants skildring. Det är istället ett hus beskaffat med många rum och flera våningar. Här lever Blake inte ensam. Men när hans bekanta sjunger till Velvet Underground, röker på och sover med varandra, väljer han Ensamheten. Han klär sig i kvinnokläder, springer runt med pälsmössa och leker med gevär som om han vore Davy Crockett.

Scenen får mig att tänka på Ernest Hemingway. Kanske för att jag har läst någonstans att han också gillade att dra på sig kvinnokläder. Jag vet, det är en haltande jämförelse att ställa dem mot varandra. Men de bägge påverkade generationer med sin konst (om jag nu får räkna in rockmusik i det begreppet) . Och både Ernest och Kurt blev deprimerade och tog sina liv.

Last days bjuder på enstaka scener som träffar åskådaren. Men det känns mer som lösryckta målningar eller snygga modebilder än film. Att den släpptes direkt på DVD i Sverige är knappast förvånande. TA

2011-08-10T11:39:00.000-07:00

Historien om inspelningen av Basic instinct (1992) hör inte till det vanliga. Sällan har väl en filminspelning varit så bespottad från politiskt håll. Filmen må vara en fascinerande thriller men frågan är om inte dess produktionshistoria smäller en aning högre. I en biografi om holländske regissören Paul Verhoeven (2005) med samma namn, skriven av Douglas Keesey och Paul Duncan och i en artikel av Neil Kulkarni (2002) för tidningen Uncut får läsaren inblick i en minst sagt stormig filminspelning.

Året är 1992. Paul Verhoeven arbetar med sin tredje amerikanska film, Basic instinct. Det uppstår kalabalik i USA.

I synnerhet i politiska grupper på vänster kanten (s. 130 Paul Verhoeven, 2005, Taschen förlag, Douglas Keesey/Paul Duncan). Filmens portätt av lesbiska kvinnor uppfattas som homofobiska.

Gay aktivister stör filminspelningen med färgbomber, visselpipor och uppmanar bilförare att tuta. (s.69, Neil Kulkarni, Uncut, Take 59, April 2002).

Ett domstolsbeslut ger regissören Paul Verhoeven ett visst överläge. Demonstranterna måste hålla sig på ett visst avstånd ifrån filminspelningen. Men några enstaka individer bryter mot förbudet och arresteras.

Verhoeven och manusförfattaren Joe Ezsterhas möter slutligen representanter från GLAAD (the Gay and Lesbian Alliance Against Defamation). Dem kräver genast förändringar av filmens manus, annars tänker de inte tillåta att filmen spelas in i San Fransisco. Ett av kraven är att polisen Nick Curran (Michael Douglas) byts ut mot en kvinnlig polis spelad av Kathleen Turner (s. 130 Paul Verhoeven, 2005, Douglas Keesey/Paul Duncan).

Ezsterhas sympatiserar med protesterna. Kritiken har öppnat ögonen på honom. Nu ser han alla stereotyper i sitt eget manus. Han går visserligen inte med på demonstranternas drastiska åtgärder. Men Ezsterhas ändrar på vissa saker.

Bland annat görs ett tillägg i förtexterna till filmen som lyder: ”den här filmen som ni ser är bara fiktion”.

Regissören Paul Verhoeven vägrar ge efter.

Protesterna fortsätter utanför biografer. Aktivister försöker förhindra folk från att se filmen. Skyltar höjs i luften med budskap som riskerar att förstöra filmens ”hemlighet”.

Joe Ezsterhas ser senare den kompletta filmen. Han medger att Verhoeven gjorde rätt som inte gjorde några förändringar alls i filmens manus.

Det bråkades även en del inom filmteamet och långt efter inspelningen. I efterhand har både Sharon Stone och Verhoeven helt olika meningar om hur filmens notoriska scen uppkom. Ni vet den där scenen då den mordmisstänkte deckarförfattaren Catherine Tremell (Stone) förhörs av poliser, och hon trotsar rökförbudet och visar underlivet.

Enligt Stone manipulerades hon av Verhoeven. Han sa aldrig till henne att de skulle använda tagningar av hennes intima delar i filmen.

Verhoeven försvarar sig. Det är lögn, säger han. Hon visste var vi hade placerat kamerorna (s.127 Keesey/Duncan).

Basic instinct kostade 49 miljoner dollar. Filmen drog in 118 miljoner dollar i USA och 353 miljoner dollar runt i världen (s.130 Keesey/Duncan).
TA

God Bless America!

2011-08-09T15:11:00.000-07:00

En av de första superhjältarna har nu blivit en storslagen, actionfylld äventyrsfilm som borde kunna tilltala både killar och tjejer och hela familjen. Utspelas under andra världskriget i ett USA som var väldigt patriotiskt och skickade ut alla tillgängliga män i kriget. Men Steve Rogers (Chris Evans från bl a Fantastiska fyran) får nobben pga sin otillräckliga fysik, han är kort och klen, men så plockas han ändå upp av en forskare som göra experiment på honom. Och man kan lugnt säga att Rogers blir en annan person, men hans dröm om att få kriga i Europa blir ändå inte som han tänkt sig. Från början i varje fall...

Captain America - The first Avenger är en Marvel-signerad (Iron Man, Spider-Man, Thor m fl) action-rulle som känns något annorlunda än vad vi är vana vid. Utvecklas nästan mer som en krigsfilm mycket beroende på miljön och tiden den utspelas i, men också för att den känns gammaldags, som en riktig popcorn-rulle med en skön retro-feeling rakt igenom. Snygg, välspelad och spännande. Ganska väl avvägd balans mellan action, humor och allvar. Evans funkar bra som Captain America, han har en skön distans och gör sin mot-alla-odds hjälte övertygande och med glimten i ögat.

Kärleksintresset spelas av brittiska Hayley Atwell, känd från tv-serien The Line of Beauty och filmerna Duchess med Keira Knightley och bio-remaken på tv-serien Brideshead revisited.

Tommy Lee Jones lyser också upp filmen med en visserligen ganska rutinartad roll, men ändå, han sätter nästan alltid ett avtryck i de filmer han är med i.
Och skurken i filmen, en härligt galen nazist som letar efter ockulta krafter att ta över världen med, liras av Hugo Weaving, mannen som nog för evigt mest kommer bli ihågkommen för sin Mr Anderson i Matrix-trilogin.

Captain America är ett mycket sevärt actionäventyr om en av de första (om inte den första, är lite osäker här...) superhjältarna och kommer dyka upp fler gånger på vita duken. Både solo och i den redan inspelade The Avengers som förenar superhjältar som Iron Man, Thor, Hulken (denna gång lirad av Mark Ruffalo) och Black Widow (Scarlett Johansson, som även gjorde den rollen i Iron Man 2).

Captain America filmades första gången för tv 1979 och för bio 1990 men ingen av dessa gjorde nåt större väsen av sig varken publikt eller kritikermässigt.

GS.

I love you, Easy-A

2011-07-29T11:43:00.000-07:00

2 överraskande bra,nya komedier som finns på dvd & blu-ray:

I love you, man (2009) i regi av John Hamburg (Along came Polly) är en slags ljusare och mer nyanserad kusin till Jim Carrey- rullen Cable Guy. Handlar om manlig vänskap och är inte bara bitvis oerhört rolig, den har hög igenkänningsfaktor vad gäller att försöka skaffa vänner i vuxen ålder och spelet mellan män och kvinnor och för att vara en amerikansk komedi så är den begåvad med ett ovanligt smart och nyanserat manus. Paul Rudd (40-year old virgin, m,m) och Jason Siegel (How i met your mother) har en mycket bra kemi och till skillnad från den urspårade vänskapen mellan Matthew Broderick och Jim Carrey i Cable Guy som slutar väldigt dramatiskt och mörkt och tragiskt så utvecklas Rudds och Siegels vänskap på ett mer trovärdigt och finkänsligt sätt.

Nån kritiker skrev att I love you, man är den bästa komedi som INTE Judd Apatov varit inblandad i och det stämmer rätt bra. Apatovs filmer (På smällen, Dumpad, 40-year old virgin, Anchorman, Funny People, Supersugen och nu senast Bridesmaids) har betytt mycket för genren och Apatov kan väl liknas vid komedifilmens svar på bombastiska action-filmernas Numero Uno, Michael Bay.

I love you, man skulle alltså kunnat ha Apatovs signatur, men har det inte och på ett sätt är det lite sympomatiskt då den, till skillnad från Apatovs rullar, är lite för lågmäld, lite för o-publikfriande och lite för nyanserad.

Emma Stone är min nya favorit. Easy-A är en av de bästa collegerullar som gjorts sedan John Hughes storhetstid. Det är en Breakfast club för 2010-talet, en Mean Girls om en Mean Girl, en ovanlig smart och välspelad och genomtänkt ungdomskomedi som lyfter mycket, mycket p g a av en viss Emma Stone.
För mig var den idag snart 23-åriga Stone ett nytt namn när jag första gången såg henne i Zombieland (2009) och jag föll som en fura för hennes direkthet, hennes utstrålning och hennes uppenbara talang.
I Easy-A blommer den verkligen ut och rollen är en tour-de-force för henne, en one-woman-show där hon sopar banan med allt och alla.

kan vara en blinkning till Fira med Ferris (1986)?

I år är Stone aktuell med tre filmer (Friends with benefits, Crazy, stupid, Love & Niceville) och dyker nästa år upp i den nya Spider-Man, The Amazing Spider-Man, med Andrew Garfield (The Social Network).

I slutet av 80-talet och början av 90 var det Sharon Stone som gällde. Nu är det en annan Stone. Emma.
Keep your eyes peeled!

GS.

2011-07-25T09:53:00.000-07:00

Förtroendet för Roger Moore som Bond rasar. Det visar flera opinionsmätningar som gjorts på senare tid. Flera Bond-vetare säger samma sak. De tror att tappet har klart ett samband med att en svensk tv-kanal visar Roger Moores Bond-filmer under sommaren.

Moore uppfattas av flera väljare som arrogant, inte minst hans sätt att tala i rutan. Hans humor kommer heller inte längre till sin rätt. Förr ville man se hjältar kommentera skurkar eller skämta efter slagsmål och jakter. Idag anses det som bara larvigt. Tiderna har förändrats.

Däremot ökar stödet för George Lazenby. Detta är anmärkningsvärt med tanke på att australiensaren Lazenby bara gjorde en Bond-film (I hennes majestäts hemliga tjänst). Men det tycks gynnat honom.

Lazenby har erövrat ett slags martyrskap bland väljarna. Flera känner sympatier för honom eftersom han sparkades efter en enda film.

Sean Connery backar en aning, och det förklaras med att hans filmer har åldrats negativt (inte minst första filmen, Dr No, 1962). Pierce Brosnan och Timothy Dalton ligger i oförändrat läge. Dem bägge anses goda och trygga i rollen men deras filmer(Tomorow never dies respektive Iskallt uppdrag) saknar profil.

Daniel Craig är näst störst i mätningarna. Han går hem bäst bland kvinnliga väljare i storstäderna. Experter tror att hans popularitet snart kommer dala, eftersom han är beroende av att göra flera filmer. För tillfället står Bond-produktionen stilla.

Du och jag mot världen

2011-07-24T00:32:00.000-07:00

Jag har respekt för vad kultförklarade Qudrophenia gjorde för avtryck 1979 när den kom. Modsen fick sina egna filmhjältar, sin egen poesi skriven och sin katedral uppbyggd. Men jag kan ändå inte bli direkt hänförd av filmen. Ungdomarna i Qudrophenia har jag svårt att känna sympatier för.

Huvudpersonen Jimmy(Phil Jones) känns arg, omogen, kaxig och faktiskt rätt puckad. Egocentrisk tonåring, helt uppslukad av livets teater, cigarettrök, drog, kärlek och vespans eviga hastighet. Han drar sig inte ifrån slagsmål med raggare (”rockers”) eller att sjunga The Kinks You really got me now. Frisyren är livsviktig, kostymerna likaså, och kvällarna handlar om fest och dans, gärna till The Who, My generation.

Anglofilen i mig får sitt när Jimmy letar efter mening och ro i sin vilda ungdom nere vid stranden och piren. Måsarna skrattar, havets vågor sköljer sig mot rutan. Naturpornografi av bästa märket.

Repliker med Fuck off avlossas nästan vid varje mening. Brittisk arbetarklass kan vara charmig, men mitt tålamod brister efter en timme.

Det är inte mycket till film. Jag saknar en grundläggande historia. Något som berör mig, eller som bryter sig ifrån det vi direkt ser. Har man sett de första 2o minuterna av Quadropehina då har man sett hela filmen. Det värsta med en film som Qudrophenia är ens egen likgiltighet inför den.

Nu vet jag vem Phil Jones är, han som snackar i Blurs video till Parklife. Men mer än så är det inte.

Modsen är töntiga och saknar fullständigt distans. Men med all säkerhet uppfattades dem helt annorlunda 1979 när filmen kom. Vad kommer kommande generationer tycka om karaktärerna i Trainspotting (1996) eller säg This is england (2006)?

I Qudrophenia ser vi för övrigt en ung Ray Winstone som raggare. Han försöker bli kompis med Phil Jones, men det är dessvärre inte ömsesidigt.

Qudrophenia vill vara en generationsskildring av samma skola som säg Easy rider, men av naturliga skäl, lyckas den inte med det. Easy Rider kunde skildra 1969 för att den spelades in då. Qudrophenia spelades in minst 10 år efter själva modsepoken. Modsen dog aldrig, fråga Paul Weller.

Men 1979 var punken stor och The who var ett minne blott. Men filmen fångar in fenomenet ungdoms och subkultur. Och här i ligger nog filmens enda kvalitet; ungdomskulturen som föds under 50 –talet, utvecklas och förfinas under 60 och 70-talet är densamma idag. Revolt mot vuxenvärlden, och allt händer här och nu; imorgon eller igår existerar inte. Det är du och jag mot världen. TA

Trendbrott

2011-07-16T03:51:00.000-07:00

2006 kom This life + 10, en uppföljare till den utmärkta 90-tals serien. Det är ett tamt och fullständigt överflödigt avsnitt. All magi, stämning och framförallt funderingar och tankar om hur det blev raserades. En del saker ska man bara låta vara. Och flera av de brittiska kritikerna verkar vara inne på dylikt spår http://www.guardian.co.uk/media/organgrinder/2007/jan/02/thislifereturnedhowwasit

Det brukar officiellt sägas att fortsättning på filmer eller serier ”gjorts till fansen”. Men det är svårt att svälja. För det säger sig självt. Är man nöjd med ett konstverk, inte gör man en fortsättning?

Självfallet är det kommersiella intressen som företräder initiativet. Tydligt och synnerligen beklagligt var det när David Lynch gjorde film av banbrytande kriminal-serien Twin Peaks. Hånad och utbuad blev Lynch med filmen Twin Peaks : Fire walk with me (1992) när den invigde Cannes-festivalen. Det skulle likna en föregångare till tv-serien och mordet på Laura Palmer. Men det blev mest slöseri på fina resurser och flera nyanser kastades bort. Inte minst bilden av Lauras pappa, Leland Palmer (Ray Wise). Lynch har långt efteråt erkänt att seriens atmosfär saknades i filmen. http://www.guardian.co.uk/film/2007/feb/08/davidlynch

George Lucas gjorde nästan något liknande som Lynch. Hans rymdsaga Star Wars fick sin förhistoria berättad i form av tre filmer som kom under 00-talet. Gamla fans kunde inte hålla sig borta från filmerna, å andra sidan vill man fort glömma dem. Det är tre filmer som påminner om en höjdhoppares kamp att klara nya höjder. De två första hoppen (filmerna Mörka hotet och Klonerna anfaller) misslyckas kapitalt. På tredje försöket lyckas hon komma över ribban. Detsamma gäller Geoge Lucas. Tredje delen Mörkrets hämnd (2005) om Anakin Skywalkers förvandling till Darth Vader berör mig på djupet.

Som ni förstår har Twin Peaks, This life, och Star wars varit närmast religiösa upplevelser. Irländska pärlan Once (2006) kan nästan läggas till bland ovanstående. En lågbudget film som erövrade mitt hjärta med dess charm, musik och romantik. The Swell season heter en dokumentär om vad som hände med gatumusikern och tjeckiska blomsäljaren som träffades i Dublin genom deras kärlek till musiken. Filmen får förhoppningsvis svensk premiär under hösten. Låt oss hoppas på ett trendbrott. TA

Generation X

2011-07-05T11:33:00.000-07:00

Det finns enkla och svåra uppgifter. Den som jag sysslat med i veckor hör till den senare. Att peka ut generationsfilmer/romaner för 70 och 80-talister.

Det är som att hitta till Centrum för första gången. Det går bra att ta sig dit. Men hur kommer jag hem?

40-talisterna hade kalla kriget, sviterna av världskrigen, Beatles, Vietnam, revolter av olika slag och filmens nya Amerika våg (Easy rider, Bonnie & Clyde, Badlands, Sista föreställnigen).

Men vi som är födda på 70-talet eller tidigt 80-tal har inget riktigt lika tydliga och samtidsfenomen. Eller har vi det? Vi är barn av materialism och individualism, Stjärnornas krig (Star Wars) och Bond-filmer. Vi har upplevt nedskärningar och arbetslöshet, mordet på Olof Palme, grunge, lågkonjunktur, EU-medlemskap, rasism och britpop osv.

Filmer som beskriver unga vuxna under 90-talet, kom, segrade och försvann. Reality bites (1994) och Singles (1992), bägge filmerna knöt an till 70talisternas vilsna framfart i vuxenlivet. Men minns någon filmerna i dag? Knappast.

Filmerna lanserades också mycket riktigt i dåtida medier som "gjorda av och för Generation X”. Ett samlingsbegrepp för ett gäng unga människor utan ambitioner och initiativ. Här finns inga krig eller politiska revolter att utkämpa. Människorna i Generation X verkar mest vilja kolla tv, fly tristessen med öl eller repa med bandet. När ölen är slut, hänger de med kompisarna, gör sketcher om hur föräldrarna kommer reagera över sonens homosexualitet. Kompishänget kommer också av sig när kompisen vill bli ihop med dig. Ångesten är obligatorisk, och hur långt kan man undvika frågan, VAD SKA DU GÖRA AV DITT LIV?

Inledningen till Reality bites är utomordentlig talande. Lelaina Pierce (Winona Ryder) tar studenten iförd klassisk marinblå dräkt. Hon håller tal:

”Vi vill inte jobba 80 timmar i veckan bara för att få råd till en BMW. Vi bryr oss inte om deras alternativa samhälle. De sviker sin egen revolution för ett par joggingskor. Frågan är vad ska vi göra? Hur åtgärdar vi eländet som vi har ärvt? Svaret är enkelt. Svaret är...svaret är...jag vet inte.”

Ex-musikjournalisten Cameron Crowes Singles (1992) är mer konventionell i formen och innehållet, men inte mindre väsentlig för det.

Det är en ypperlig tidsmarkör och en produkt av sin samtid. Tidigt 90-tal, och grungens intåg på marknaden och populärkulturen. Utgångspunkten är musiken och romantikens dåtida centrum; Seattle. Ett av paren Linda (Kyra Sedgewick) och Steve (Campbell Scott) träffas under en konsert med Alice in chains. Vi får också följa bitvis ett grungeband med buffliga sångaren Cliff (Matt Dillon) i spetsen, de övriga medlemmarna spelas av bandet Pearl Jam.

Det är mysigt, obotligt charmigt, och småroligt på sina håll, och någonstans vilar en distans och lite vardagsgrå skimmer över filmen. Man får se bortom Crowes ständiga längtan efter drömkvinnan; hon som älskar popmusik ( Kyra Sedgwick) lika djupt som honom själv. Hon som namedroppar skivor, band, artister och berättar anekdoter och som uppslukas fullkomligt av musiken. Jag betvivlar dock att dem finns. Men kunde Hitchcock envisas med sina blondiner i film efter film, ja då måste väl Cameron Crowe få ha sin förkärlek för kvinnliga, vackra musiknördar (Kirsten Dunst i Elisabethtown, say no more!).

Flera scener kan ingen motstå i Singles. Roger Ebert http://rogerebert.suntimes.com/apps/pbcs.dll/article?AID=/19920918/REVIEWS/209180303 anser att den roligaste scenen i filmen är när caféservitrisen Janet (Bridget Fonda) ska förstora brösten på en klinik. Det är bara att hålla med. Janet och kirurgen Dr Jamison (Bill Pullman) tycker olika. De sitter framför en dataskräm med prototyper för olika bröststorlekar. Läkaren Jamison kan tänka sig genomföra en gradvis förstorning. Medan Janet bara vill ha det största möjliga. Tryckkriget på datorn är i gång.

Dr Jamison erkänner sedan att han är förtjust i henne. Och han tycker att Janet inte ska begå en bröstoperation. Hon är fin som hon är. Vi antecknar 1992 och Crowe målar en samtidsskildring som aldrig varit mer aktuell än i dag. Men också något som kanske kan sägas känneteckna generation x:

Bristande självkänsla och ständig jakt efter bekräftelse. TA

Baksmälla i Bangkok & grekisk tragedi

2011-07-01T05:51:00.000-07:00

Baksmällan (2009) var en frisk fläkt i den amerikanska komedifåran. Rolig, smart, välspelad och varvad med svärta vilket gjorde att den inte kändes sådär flabbig som jänkar-rullar kan vara. Men mest blev den en sån succé för att den var rolig, väldigt rolig.
Denna gång ska det bli giftermål i Thailand och precis som i ettan vaknar killarna upp dagen efter svensexan och är hur trasiga som helst och minns inte ett jota. Trots att de bara tagit en öl, sen är det nattinatti. Och även denna gång tappar de bort en i gänget och måste försöka luska ut vad som hänt. Och självklart har de lyckats göra en del folk småsura längs vägen...

Trion med Bradley Cooper, Zack Galifianakis och Ed Helms är än mer sammasvetsade här och även om upplägget är detsamma fast i annan miljö funkar det ett varv till och man har aldrig tråkigt. Apan i filmen är en annan anledning till filmens storhet. Han är grym!
Faktum är att man blir jäkligt underhållen och skrattar mycket. I varje fall gjorde jag det!

"Nu är det fredagsmys..."

Skrattade gjorde jag inte så mycket till den grekiska Dogtooth. Men när jag gjorde det så var det ofrivilligt och nästan lite chockartat då filmen är mycket sjuk, skruvad och obehaglig. Fast på ett laid-back, David Lynch- aktigt sätt. Kontrasten av en tillsynes idyllisk familj i en stor bostad med pool och gräsmattor till det som faktiskt sker innanför väggarna är subtil och skildras som om det vore hur normalt som helst.
Föräldrarnas förtryck och diktatoriska sätt att uppfostra barnen är jobbigt att se på, som att bevittna en trafikolycka, du kan inte sluta stirra.

Mästerverk eller inte? Vet inte, men jag drabbades av den hur som helst, men mådde inte så bra efteråt...

GS.

JJ Abrams leker Spielberg

2011-06-26T14:14:00.000-07:00

SUPER 8
Sci-fi/ drama, USA, 2011.
Regi: JJ Abrams
Medverkande: Joel Courtney, Kyle Chandler, Elle Fanning, m fl
Längd: 1,51 tim
Censur: 11 år
Premiär: 17/6

Betyg: AT AT AT AT

Svårt att inte älska en film som Super 8. Av många skäl. Mest uppenbara är det arv filmen bottnar i. Storögd äventyrsfilm med ungdomar i huvudrollerna och med en Steven Spielberg som tittat över Abrams axel och varit rådgivare för att se till att känslan kommer fram. En känsla av att filmen är gjord i slutet av 70-talet. Att den får dig att tänka på filmer som E.T., Närkontakt av den tredje graden och Goonies.

Storyn om några kids som ska spela in en Super-8 film och blir vittne till en stor tågkrasch är kittlande och sådär precis mystisk och lovande och även om manuset kanske lämnar fler frågor än svar till slut så lyckas Abrams ändå leverera en mycket underhållande och nostalgiskt doftande äventyrsfilm.

Precis som i Mästarens tidiga filmer omger sig Abrams med talangfulla och självklara barnskådisar. Debutanten Joel Courtney får man nog se upp med, 15 bast och han ger en trovärdig föreställning. Den mest namnkunnige är Elle Fanning från Somewhere och hon har en självklar pondus i det här sällskapet. Jag gillar också Riley Griffiths, som är regissören i gänget, han är 14 på riktigt och skapar en skön vibe i filmen.

Super 8 är sommarens matinérulle, inte bara för nostalgiska fans av amerikansk familjeäventyrsfilm i stil med Spielbergs fantastiska period i slutet av 70- och början av 80-talet. Utan också för dagens unga publik som kanske tycker tempot är lite lågt, men som med moderna effekter och en spännande story med lite Lost- känsla (JJ Abrams succé-tv-serie) nog kommer bli ganska så nöjda med med detta äventyr.

Visst, om man ska vara lite gnällig kan man hävda att Abrams verkligen försöker göra en "Spielberg" men att han bara nästan klarar av det. Det blir lite som att eleven försöker imponera på sin läromästare med en E.T. för vår tid. Men man kan också se Super 8 som en hyllning, en hommage till en typ av film som inte görs längre. Ok, Abrams är inte Spielberg, inte ännu i varje fall, han saknar Mästarens storhet, hans lätta handlag, hans äkta värme och genuina sympati för sina karaktärer och storyn hänger inte ihop på ett sätt som Spielberg knappast skulle acceptera och släppa ifrån sig.

The guys with the magic hands...

Men, men, det är småsaker i det stora hela, man måste ju inse att Abrams är en produkt av dagens samhälle och att han med Lost gjort en grej av att skapa mer förvirring än klarhet.
Super 8 är dock en mycket sevärd film, en film som får dig att le inombords, en triumf, nästan, för ett gammaldags sätt att berätta en historia. Den har allt ett matinéäventyr bör innehålla och jag tror nog att Spielberg gav sin elev tummen upp när filmen var klar.
Jag gör det i alla fall!

...men en aktuell film på dvd som jag INTE ger tummen upp för är The Tourist! Hur Johnny Depp (som ser chubby ut och inte så trovärdig som mattelärare (!) och Angelina Jolie (som mest går omkring och ser smal och snygg ut) hamnade i denna soppa övergår mitt förstånd... eller egentligen inte, money talks och de fick lira mot varandra i en lyxig miljö som Venedig.

Och nånstans fattar jag vad man ville göra, en slags gammaldags romantisk spionhistoria, lite i stil med Hitchcock kanske. Men regissören med namnet, håll i er! Florian Henckel von Donnersmarck (låter som en karaktär i Tarantinos Inglourious basterds) går bort sig fullständigt bland Venedigs kanaler och gränder. Frågan är vems felet är? Namnet till trots så har ju von Donnersmarck ändå gjort den mästerliga DDR-rullen De andras liv, men det är svårt att fatta när man sett The Tourist...

Men har du tid över så är den nästan sevärd bara för att den är så bananas på nåt vis...

GS.

Årets klädmode är här!

2011-06-26T11:09:00.000-07:00

Blå Army jacka. Stängs med dragkedja samt knappar. Bröstfickor och fickor på ärmarna. Tillverkad 97 % bomull och 3 % elastran. Finns endast i L och M. Vit bomullsskjorta med fast krage. Finns i alla storlekar.

Lång ljusblå yllecardigan med fickor på bägge sidor. Långklänning. Resår i midjan. Knäppning baktill. Tillverkad i 100 % bómull. Finns i storlek S och L.

Bomullsjacka med byxor i samma färg. Jackan stängs med metalzipp som sitter innanför. Reglerbara ärmslut med tryckknappar. Finns i alla storlekar.

2011-06-19T01:03:00.000-07:00

Vem skulle spela dig i en film om ditt liv?

I mitt fall är svaret enkelt. Paul Giamatti.

Det finns likheter i utseendet, givetvis, men allra centralt är väl egenskaperna. Nära men ändå långt borta känns hans tolkning av vinfantasten, och den deprimerade Miles i Sideways (2004).

Han blir symbolen för en vacklande manlighet. Vardagliga män som förlorar hela tiden. Anti-tesen till Hollywood och George Clooney.

Miles i Sideways är bitter och bär flera kilo av raseri och ångest. Han är medelålders, har en skilsmässa bakom sig, går på piller för att kontrollera demonerna, jobbar som engelska lärare till vardags.

I bilen ligger manuskript till romanen som aldrig kommer publiceras. Författardrömmarna håller på att gå upp i aska. Han får hålla god min dock. Miles är på semester med kvinnomagneten, b-skådespelaren Jack (Thomas Haden Church). De ska fira Jacks blivande bröllop. Men utåtriktade Jack vill bara få omkull brudar.

Omaka Jack och Miles var rumskompisar under studentåren. Med betoning på var. Det vilar nämligen något igenkännligt nostalgiskt skimmer över kompisarna. Det är deras förflutna som förenar dem. Det hade kunna blivit en film med lumparminnen eller lika upphetsande som Har du hört den förut?

Men regissören Alexander Payne väljer istället att skildra bägge männens problematik: den enes ständiga flykt från ansvar och vuxet liv, och den andres stillastående trampande i gårdagens bitterljuva ljus.

Sideways är en av 00-talets finaste filmer. Det handlar om vänskap, vin, livet, frestelser och människans löjliga yttringar och behov. Flera scener är vältajmade komiska fullträffar i all sin enkelhet och dråplighet. Den lilla människan i den lilla berättelsen. Jag kan inte få nog av Sideways. Med kritiska ögon ser jag att filmen går en smula på tomgång mot slutet. Enstaka scener ligger nära buskis. Men det är överkomliga brister, när grunderna är så solida: sylvassa skådespelare (Virgina Madsen!) och det irrationella greppet att fokusera en film på vin och bilsemester. 2009 gjordes det en japansk remake på http://www.nytimes.com/2009/03/22/movies/22karp.html?pagewanted=1

TA

Livets träd

2011-06-16T14:25:00.000-07:00

TREE OF LIFE
Amerikansk film i regi av Terrence Malick.
Medverkande: Brad Pitt, Sean Penn, Jessica Chastain m fl.
Längd: 2,18
Premiär: 27/5
Betyg: AT AT AT AT AT

Malick är ingen Woody Allen. När Allen konsekvent, lika pålitligt som att det blir en nästa dag, levererar en ny film varje år så har Malick gjort 5 rullar på nästan 40 år! Debuten Badlands kom 1973 och anses idag vara en av mest inflytesrika amerikanska filmerna och har fått kultstatus. Och med den filmen som byggde på ett verkligt fall om en seriemördare och hans flickvän visade också Malick upp ett särpräglat visuellt sinne och ett lite annorlunda sätt att berätta en historia.

Tree of Life kan man lugnt säga är en annorlunda film, åtminstone väldigt annorlunda berättad. Själva kärnan i berättelsen är inte märkvärdig. Zoomar in på en tillsynes vanlig jänkarfamilj i en mellanvästern-stad, en pappa (Brad Pitt), en mamma och tre bröder varav den äldste, Jack, spelas av Sean Penn som vuxen.
På ett sätt kan man kalla filmen för en klassisk far och son- historia, men det skulle nästan vara att göra filmen mindre i ambitionsnivå än den faktiskt är.

nej, det är inte Jurassic Park, utan Tree of life!

Och det är där det annorlunda och märkvärdiga med Tree of life kommer in. Vad annars kan man kalla en film som blandar ett familjedrama i en liten håla med en lång sekvens i början som beskriver jordens födelse? Eller vad det nu är... Bilder på klippor som rasar ner i havet, vulkaner som får utbrott, planeter och stjärnor och celler som förökar sig och liknande.
Folk sitter och undrar - vad är det här? Vad hände med Brad Pitt och de andra? Själv gapade jag bara. Storögt.
Malick berättar minst sagt sin historia på ett okonventionellt sätt och filmen känns ofta mer som poesi, eller som en symfoni eller som en känsla bara.

Regin, fotot och musiken bildar tillsammans något av det mest vackra, suggestiva, sensuella, mäktiga och mångbottnade som jag skådat. På mycket länge... eller kanske någonsin. I varje fall blev jag överväldigad och jäkligt imponerad av vad jag såg. Man får lätt känslan av att man som människa är väldigt liten. Att alla söker någon slags tröst och hopp i en värld som är för svår att förstå sig på, en värld i ett universum som inte har någon början eller slut.
Stämningen i filmen är total. Ett tillstånd som alltid är viktigt i Malicks filmer och här är den så tät och mäktig att man nästan kippar efter andan. Och det beror nästan helt på två saker; fotot och musiken. Det tål att upprepas, man kan säga mycket om Tree of life, mycket positivt, men även en del negativt, som att Malick använder sig av en del klyschor och klicheér i berättelsen och på det sätt han använder bilderna, men en sak är glasklar: Visuellt och stämningsmässigt är nog Tree of life det häftigaste och mest knäckande jag sett. Bara Blade Runner kan mäta sig med detta, men det här är ju en helt annan typ av film.

På gott och ont kommer nästan allt i Tree of life i skymundan av bilderna och musiken och Malicks berättarteknik.
Man ryser nästan konstant i 140 minuter.

Älskar filmer där regissören går "all-in", när gränsen mellan storslaget, ambitiöst, vackert, magnifikt och pretentiöst dravel är hårfin, men när man sitter och gapar under rullen och känner i magen att man bevittnar något stort så går det inte att vifta bort som något annat än ett mästerverk.
Ett svårt, tålamodskrävande mästerverk, men icke desto mindre. Ett mästerverk.

Tree of life kommer växa inuti dig. Som ett livets träd. Halleluja!

GS.

Nedan några exempel Livets träd i olika former och skepnader!

Prinsessa från förr

2011-05-29T06:58:00.000-07:00

I HBO producerade stå upp showen Wishful drinking (2010) ser jag Carrie Fischer igen. I rollen som prinsessa Leia i Star wars-filmerna personifierar hon barndomen för mig och flera av mina generationskamrater. Fischer var 21 när hon gjorde Star Wars (1977), och hon berättar i showen, att rollen präglades av en engelsk dialekt som hon erövrat från åren hon läste på teaterskola i London i början på 70-talet.

I hennes självbiografiska stå upp show skämtas det om allt. Star Wars-skaparen själv, George Lucas var tystlåten och onekligen uttryckslös. "Han fick modellmakarna på ILM att ändra ansiktsuttryck åt honom och använde THX för att skapa ljudet av ett ansikte som ändrar uttryck": I första filmen bär Leia en vit klänning. Lucas sägs ha påpekat att Fischer inte får ha någon bh under. Varför då? frågade hon Lucas. Han lär ha svarat bestämt och seriöst: Det finns inga underkläder i rymden.

Lucas förvandlade mig till en liten docka, säger Carrie Fischer. Publiken skrattar. Men i allt flams finns det en allvarlig botten.Fischer tvingades banta för rollen som Leia. Hon vägde på den tiden 48 kg. Men det var tydligen inte tillräckligt. Fem kilo till. Succén med Star wars och dess omfattande industri och PR runt filmen blev snabbt för mycket för Fischer. Och vem skulle inte bli tokig av att se sig själv överexponerad på diverse prylar: schampo, tvål, pez-automat, leksaker, frimärken osv. Och idoldyrkan som hon har blivit föremål för är klart märkvärdig. Fischer frågar sig hur man bemöter en främling som bekänner att han tänkte på henne varje dag, från åldern 12 till och med 22 år.

Folk har liksom förevigat bilden av henne som prinsessan i metallbikini från 1983 års Jedins återkomst. Idag är Fischer, 54 år, betydligt rundare, med friskt humör och vass tunga. Den söta prinsessan som jag minns henne är ett minne blott. Och hon kommer på mig och mina ytliga tankar mitt i showen.

Fischer googlade sig själv nyligen, då hon hittade ett inlägg från någon anonym: "Whas has happened to princess Leia? She used to be so hot, and now she looks like...Elton John".
Det sårade mig, delvis för jag fattade vad han menade, säger Fischer. Sedan förklarar hon enkelt. Hon såg bra ut, då alla andra såg bra ut. Det gör man i 20 och 30årsåldern.
Hon fattade dock aldrig att hon ingick ett osynligt avtal om att se ut som hon gjorde 1983 de följande 20-30 åren.
Fischer vittnar tydligt om svårigheten för s k kändisbarn (jag tänker en del på Drew Barrymoore, det löste sig ju till slut, men ett tag var det bara downhill...)att finna balans i tillvaron. Hon har plågats av manodepression och missbruk.
TA

Händelsefattigt i Melancholia

2011-05-23T13:20:00.000-07:00

MELANCHOLIA
Dansk-svensk, fransk tysk film i regi av Lars von Trier.
Medverkande: Kirsten Dunst, Kiefer Sutherland, Alexander Skarsgård m fl.
Speltid: 2 tim 10 minuter
Betyg: AT AT

(biopremiär 27/5)

Med filmer som Anit-christ (2009), Dogville (2003) och Manderalay (2005) har Lars Von Trier en del att leva upp till när hans Melancholia går upp på biograferna.

Och däri ligger nog grundproblemet. Ändå från Melancholias anslag, djupare in i filmen är jag någon annanstans, långt bortom Von triers värld. Inledningen är sävlig och mycket händelsefattig. Bombastisk klassisk musik till frysta bilder av skådespelarna , de ser nästan uppstoppade ut. En pojke täljer en pinne. En kvinna trampar och trampar i jorden av en golfbana. Hon bär på ett barn. Och Kirsten Dunst i vitt hår , och ur hennes händer växer ljusa trådar. ?

Handlingen i Melancholia är inte helt glasklar, men under Justine (Kirsten Dunst) och Michaels (Alexander Skarsgård) bröllopsfest hamnar Justine i en djup depression. Hon känner att jordens undergång är otäckt nära....Ett jätteklot kallat Melancholia ska passera världen , och kommer någon människa överleva?

Filmen Melancholia har kommit i skymundan efter von Triers stora mun i Cannes. Skandalfördömanden har varit otaliga från flera medier. Kirsten Dunst belönades för bästa kvinnliga huvudroll, vilket har reducerat något av all negativ publicitet filmen fått. Dunst är klart godkänd i filmen, men att hon skulle vara det största bland kvinnliga aktörer i årets upplaga i Cannes, det betvivlar jag.

Skådespelarna är både rätt och fel castade i Melancholia. Under bröllopsfesten introduceras dem, en för en, och Stellan Skarsgårds osympatiska reklamare som är Justines arbetsgivare blir väldigt fel, när hans son Alexander spelar hennes make. Varför inte låta Stellan spela just pappa till sonen Alexander? Charlotte Rampling är butter och introvert som Justines moder. Men vad gör hon där? John Hurt , ja vad gör han? Spelar Justines frånvarande pappa. Han förödmjukar personalen och kypare...

Bäst är Kiefer Sutherland. Briljant val att använda honom här som Justines systers rika man. Han får stå för trygghet, om än falsk sådan. Hans hustru, så väl Justine syster Claire spelad av Charlotte Gainsbourg är också mycket trovärdig och ger filmen liv och ett mänskligt ansikte. Ängslan, omtanken och viljan till överlevnad går inte att ta miste på. Hon är till skillnad mot Skarsgård effektivfull, från att varit Satan själv i Antichrist, och "barnamördare" är hon här Moder Jord.

Kirsten Dunst rollfigur biter inte tag. Hon blir stundtals ytlig. Hon vill inte gifta sig. Hon går upp och surar och vill inte dansa, eller skära tårtan. Hon lägger sig i ett bad. Hon vill bara skita i bröllopet. Hon har sex med en främling, som hon helst vill försvinna från festen. Jaha. Gäsp.

Precis som Dogville och Manderlay har Von trier valt att berätta i kapitelform. Här i Melancholia är det dock enbart två kapitel. Men första kapitlet "Justine" är tungt och som sagt segt, andra kapitlet "Claire" är desto bättre. Där framkommer dödsångesten, rädslan och den ofrånkomliga Ensamheten. Men där finns också intressanta ögonblick; två olika världsbilder presenteras och förkroppsligas: dystopin (Kristen dunst) gentemot hoppet (Kiefer Sutherland). Man ser också konturerna av Lars von Triers replik till undergångsfilmer, science fiction och kostymdrama. Men med en viss besvikelse, tveklöst. TA

Tree of Life och Dunst seger

2011-05-22T13:11:00.000-07:00

Guldpalmen gick ikväll till Terence Malicks comeback-film Tree of Life som möttes av både burop och applåder, en film som nog kommer dela upp biopubliken i två läger.

Med tanke på skandalen som von Trier var inblandad i (sen är det frågan om vad som var mest skandalartat - von Triers uttalanden eller Cannes- ledningens behandling av honom) så är det skönt att juryn inte tog hänsyn till att von Trier blev portad och behöll hans film kvar i tävlingen. Gladast för det var nog Kirsten Dunst som blev en av kvällens stora vinnare då hon fick priset för bästa kvinnliga skådespelare i Melancholia.

Här är de största vinnarna på Cannes-festivalen:

Guldpalmen, bästa film: ”The tree of life”, av Terrence Malick (USA).

Grand Prix, näst bästa filmer: ”Once upon a time in Anatolia” av Nuri Bilge Ceylan (Turkiet) och ”The kid with a bike” av Jean-Pierre Dardenne (Belgien).

Juryns pris: ”Polisse”, av Maïwenn (Frankrike).

Bästa skådespelare: Jean Dujardin, ”The Artist” (Frankrike).

Bästa skådespelerska: Kirsten Dunst, ”Melancholia” (Danmark).

Bästa regi: Nicolas Winding Refn, ”Drive” (USA).

Bästa manus: Hearat Shulayim, ”Footnote” (Israel).

Caméra d'or (bästa debutfilm): ”Las Acasias”, av Pablo Diorgelli (Argentina/Spanien).

Passion i spillror

2011-05-17T10:30:00.000-07:00

I filmen Sirenen från Missisippi (1969) har fabriksägaren Louis Mahe (Jean michel Belmondo) långvariga brevväxling med Julie Roussel generat ömsesidig attraktion.

De har aldrig setts i verkligheten.

När de väl gör det, stämmer inte bilden av Julie (Catherine Deneuve) med den hon lämnat i breven.

Men de gifter sig ändå.

Efter en viss tid vaknar Louis Mahe ensam i parets säng. Julie har lämnat honom. Han upptäcker att kvinnan han gifte sig med, bar falsk identitet. Den riktiga Julie Roussel har blivit mördad. Mahe anlitar en detektiv för att spåra kvinnan som stulit hans hjärta…

Här finns goda förutsättningar: Två goda skådespelare, två olika temperament, och en fantomregissör (Francois Truffaut). Men vad gör det? När filmen saknar en historia att berätta!

Läste någonstans (beklagar att källa saknas) att filmen ska handla om passion. Och visst talas det väldigt mycket om kärlek. Men det slår aldrig gnistor mellan Deneuve eller Belmondo.

De är båda är ganska osympatiska i filmen. Publiken får svårt att känna någon större sympati för dem. Passion? Var finns uppoffringarna, var finns kärlekshandlingarna, det definitiva beviset för kärlek?

Det finns bättre filmer med liknande tema, enligt mig. Kieslowskiskrivna Heaven (2002) som blev film via tyske regissören Tom Tykwer, och med kärleksparet, Cate Blancett och Giovanni Ribsi utstrålar mer kemi. De personifierar framförallt passionens kärna: uppoffringar. Ribsis italienska polis hjälper Clancetts mordmisstänkta lärare att rymma ifrån straffet.

I Mot väggen (2004) begår två självmordslystna turkar ett skenäktenskap. Vid det skedet finns ingen kärlek. Med tiden utvecklar det omaka paret ett kraftigt ömsesidigt beroende av varann. En stark känsla infinner sig av samhörighet. Det går inte leva utan den andre vid sin sida.

Sirenen från Missisippi blir mest en uppvisning av två dåtida sexsymboler. Ikonerna ska dra storpublik som vilken modern blockbuster som helst. Och det sägs också att filmen var Traffauts försök till att göra en Hollywoodfilm.

En del scener i filmen är ändå njutbara. Catherine Deneuves karaktär som egentligen heter Marion, gör en ljudinspelning i en studio. Hon läser upp ett kärleksbrev, åsyftande Louis Mahe. Hon får sedan inspelningen på vinyl. Men lyckan blir kort. Några sekunder efter att hon lämnat studion, ligger skivan på marken. I spillror. En bil körde förbi. Marion tappade greppet om skivan, och bilen körde över kärleksbeviset. TA

Allens Paris-hyllning!

2011-05-12T09:50:00.000-07:00

Cannes festivalen har äntligen startat och invigningsfilmen var Woody Allens nya film Midnight in Paris, som är en romantisk komedi där huvudpersonen (Owen Wilson) är svårt förtjust i Paris och då speciellt 20-talets Paris. Likt Allens Kairos röda ros så förflyttas Wilson plötsligt till den perioden och får träffa många kulturpersonligheter som levde och verkade där då, som Hemingway och Gertrude Stein för att nämna några.
Filmen blev unisont hyllad och Kulturnyheternas Fredrik Sahlin, som är på plats, rapporterade hem att han var helt salig och gick omkring med ett fånigt leende på läpparna.
Midnight in Paris - trailer

Hej Kid!

2011-05-03T12:10:00.000-07:00

Av en ren händelse ser jag honom på SVT. Känner inte igen honom först. Han åker bil, nedkabbat, vet inte riktigt var, tippar på någonstans i Kalifornien. Han sitter i baksätet med två förhörare. Springsteen spelas ur bilradion. Waiting for a sunny day. Sedan kommer det. Han säger : "jag har en likadan bil som vi hade i Wax on wax off".

Ralph Macchio. Barndomens stora hjälte och inspiratör samtliga veckodagar. Hur många gånger lekte man inte Karate kid (1984)? Hur många gånger drömde man inte om revansch som Daniel LaRusso fick i filmen? Hur många gånger avundas man inte hans dejter med söta Ali (Elisabeth Shue)?

Ralph Macchio, 49 år, är med i en någon slags dansk motsvarighet till Filip och Fredrik. Men jag kan inte sluta kolla.

Programmet (Hollywoodredaktionen, SVT1) slutar med att han undervisar ungdomar i karate på stranden. De ska göra den klassiska sparken. Han får sedan frågan vad han känner när han ser filmen Karate kid idag? Stolthet och han relaterar mer till mr Miyagi (Pat Morita) än med rollen som Daniel LaRusso. Macchio ser numera filmen ur en förälders ögon. TA

Inför Cannes 2011 del 4

2011-05-03T11:38:00.000-07:00

Bröderna Jean-Pierre och Luc Dardenne är Belgiens främsta filmmakare och har så varit under de senaste 15 åren. Med filmer som Ett löfte (1996) och Barnet (2005) har bröderna befäst sin position som gedigna arbetsklasskildrare.

I år tävlar de med filmen Le Gamin au vélo (The boy with the bike) som handlar om den 11-åriga pojken Cyril. Hans far har placerat honom på fosterhem. Cyril rymmer. Han vill tillbaka till livet med sin pappa. Av en slump träffar han en medelålders kvinna (Cécile De France från Clint Eastwoods obemärkta film, Livet efter detta) som tar hand om honom. Något fadern inte verkar uppskatta…

Spontant tänker jag på brödernas omtumlande drama Barnet (2005). Dels för att filmen vann Guldpalmen 2005 i Cannes och dels för att bröderna ännu en gång samarbetar med Jérémie Renier. Han spelade Bruno i Barnet och pojken Igor i Ett löfte. I Le Gamin au vélo spelar han Cyrils pappa. Det är frestande att leka med tanken att det skulle kunna vara en fristående fortsättning på filmen Barnet.

I den filmen får ynglingarna Sonia (Déborah Francis) och Bruno barn. Småfifflaren och tjuven Bruno blir alltmer desperat i sin jakt på pengar. Affärerna har kommit i en återvändsgränd. Skulderna tynger hans axlar. En kväll får han höra av en kollega att det ligger goda pengar i adoptioner…

Filmen Barnet får publiken att skruva sig av obehag och våndas av unga människors sköra omdöme. Pedagogiskt ställer filmen frågan; vad är ett människovärde och vad har det för pris?

Inför Cannes 2011 del 3

2011-04-30T10:23:00.000-07:00

Frankrikes president Nicolas Sarkozys ande vilar över årets festival. Hans hustru Carla bruni, finns med i öppningsfilmen Midnight in paris av Woody Allen. Och Sarkozy själv avbildas i franska politiska satiren La conguéte (The Conquest) av regissören och dramatikern Xavier Durringer.

Filmen fokuserar på Sakrozys väg till makten.

Det är enligt uppgift den första franska filmen någonsin som gjorts om en regerande fransk president.

http://newsfeed.time.com/2011/01/12/new-sarkozy-film-charts-rise-to-power-and-divorce/

Oliver stones W (2008) ligger nära till hands att jämföra med när man ser trailern till La conguéte. http://www.festival-cannes.com/en/article/58066.html

Klart en film vi hoppas får svensk biodistribution under året. TA

Inför Cannes 2011 del 2

2011-04-29T02:36:00.000-07:00

Det finns regissörer/filmskapare som tycks spotta ur sig filmer. Woody Allen hör definitivt till den kategorin. Martin Scorsese har blivit flitigare med åren. Och skotten Ken Loach likaså.

Men så finns det också motsatsen. Regissörer som tar väldigt god tid på sig. Nästan så tiden glömmer bort dem och deras verk. Terrence Malick är en av dem. Han har gjort 5 filmer på 30 år. I årets Cannes-festival visas hans film Tree of life.

Filmen beskrivs enligt http://www.imdb.com/ som ett familjdrama i 50-talsmiljö. 11-åriga pojken Jack växer upp i Texas och får välja mellan faderns (Brad Pitt) ideal som betonar styrka och självständighet eller moderns kärlek budskap.
http://www.reelzchannel.com/movie-news/8473/first-still-images-and-synopsis-of-the-tree-of-life-starring-brad-pitt-and-sean-penn/

Vi får följa Jacks resa från oskuldens barndom till vuxen ålder (Sean Penn). Svårbedömt så här på förhand, men i filmreklamen framgår ändå Malicks visuellt vackra bildspråk. Det vore konstigt om man ändå inte gick och såg Tree of life på stor duk.

Terrence Malick var en av regissörerna på 70-talet som skapade New America, en slags amerikansk filmrörelse, motsvarande 60-talets Franska vågen. Debutfilmen Badlands (1972), eller Det grymma landet, om man föredrar svenska översättningen, är nog fortfarande kontroversiell på sina håll, inte minst i USA. Filmen lyfter fram våldet, dödsstraffets icke vara eller vara.

Men efter filmen Himmelska dagar (1978) försvinner Terrence Malick. Han gör inte en film på 21 år. 1999 gör han come-back med den poetiska och underskattade krigsskildringen Den tunna röda linjen (Sean Penn gjorde en mindre roll i filmen) TA

2011-04-29T02:18:00.000-07:00

Vilka filmer sjunger han om?

GLAD PÅSK!

2011-04-22T08:25:00.000-07:00

Inför Cannes 2011, del 1

2011-04-22T08:22:00.000-07:00

Inför den 64:e Cannesfestivalen. Om drygt tre veckor är det dags igen. Röda mattor, glamour, gigantiskt pressuppbåd och flera spännande filmer. Men den franska jätten av internationella filmfestivaler kan diskuteras. Liksom förra året visas Hollywoodblockbusters. I år kommer publiken få se Pirates of caribbean 4.

Filmen tävlar inte, gudskelov, men ändå. Är det inte meningen med en festival som Cannes (med sådan anrik historia) att vara skyltmönster och förmedlare av smalare och konstnärligt mer inriktade filmer?

Juryn leds av (som vi har meddelat tidigare) ingen mindre än Robert de Niro. Han får sällskap av bland andra Linn Ullman, Uma Thurman , Hong kong-regissören Johnnie To och Jude Law.

Cannes har av tradition, spännande startfält i tävlingssektionen. Så även i år.

En snabb titt på festivalens hemsida http://www.festival-cannes.fr/en.html och på klipp från dess tävlingsfilmer ger en viss fingervisning.

Lars von trier återvänder till festivalen. Det var två år senast, då dansken medverkade med kontroversiella Anti-christ. Den här gången blir debatten mindre högljudd. Hans Melancholia utmärker sig med en besynnerlig rollista: Kirsten Dunst, Charlotte Gainsbourg, John Hurt Charlotte Rampling och far och son (Alexander) Skarsgård. Och inte minst Kiefer Sutherland!

Det ska bli spännande och se hornom i Von triers irrationella regi. Sutherland var het på 80 och i början av 90-talet, Lost boys (1987) och Stand by me (1986) gjorde honom till okrönt bad guy. Men som många kändisbarn har han fått leva i skuggan av pappa Donald Sutherland. På 90-talet försvann Kiefer Sutherland. Förekom mest i undermåliga produktioner. Han var på väg att bli bortglömd, om det inte vore för tv-succén 24.

Filmen Melancholia har övernaturliga undertoner, domedagsstämning, två systrar på olika sidor och tycks utspela sig på ett bröllop. Det återstår och se om filmen får ris eller ros.

Alltmindre meriterande ensemble ser vi i Gus van sants Restless. Filmen verkar mer konventionell än hans senaste alster. Mer en återgång till optimism, och feel good stämning som i Good will hunting, och inte alls i fotspåren av 9/11 som i ångestfyllda Elephant och Paranoid park. Men sökande tonåringar är det ändå fokus på, vilket har blivit Van sants främsta gren.
TA

En blivande klassiker

2011-04-21T06:35:00.000-07:00

När filmen Blue valentine börjar, letar pappa Dean och dotter Frankie efter familjens hund. De ropar och springer runt huset och i skogen. Inget ljud. Ingen hund. Var tog den vägen?

Scenen verkar först inte märkvärdig. Men i efterhand förstår jag symboliken. Hundletandet rymmer filmen Blue valentines frågeställning. Var tar kärleken vägen?

Regissören Derek Cianfrance blev besatt av frågan efter föräldrarnas skilsmässa. http://www.makingof.com/posts/watch/1223/interview-with-blue-valentine-creator I 12 år arbetade han med historien om Cindy och Dean. Hon är en originell tjej med läkardrömmar och han är en nyfiken flyttkarl. Han kommer in i hennes liv när hon behöver honom. Hon blir allt hans. Det han vill leva och dö för. De bildar familj. Men, vad händer när det man attraherades av hos sin partner plötsligt blir till det man hatar?

Berättargreppet, växlingar mellan då och nu, blir effektivt och håller publiken spänd ändå intill mållinjen. Men det är den raka och uppriktiga uppgörelsen och skådespelarnas dynamik mellan Ryan Gosling och Michelle Williams – som gör Blue valentine till en blivande klassiker. TA

Paranormalt läskigt!

2011-04-18T14:42:00.000-07:00

Tvärtemot bättre vetande, men ändå just därför, såg jag klart skräckfilmen Paranormal activity 2 häromnatten. Var tvungen att dela upp den i två visningar då jag första kvällen helt enkelt inte fixade att se klart den. För mörkt ute. För tyst. Alla andra sov.
När jag såg klart den igår natt var det jobbigt. Det var sent. Och jag skulle försöka sova. Tillslut gick det, men inte var det en picknick. Det värsta med den typen av skräckfilm är nästan efteråt. Så fort jag tänker på den så får jag gåshud och känner obehag.
Första filmen kom 2007 och skrämde slag på mig. Den tog greppet från Blair witch project ett steg längre och suddade ut gränsen mellan spelfilm, dokumentär och verklighet och fantasi.

Tvåan skruvar till det ytterligare och låter familjens kamera tillsammans med de bevakningskameror de låter installera i huset efter ett misstänkt inbrott visa tittaren de oförklarliga och läskiga saker som manifesterar sig.

Utan att avslöja något så väver filmskaparna ihop de båda filmerna på ett smått genialiskt sätt som, om man inte har fått skrämselhicka nog mot slutet, gör att man hoppar till rejält och blir mäkta uppskrämd.

Saw, Hostel och andra moderna tortyr- och slasherskräckisar kan dra något gammalt över sig. Ska man skrämmas ska man göra som i Paranormal activity 1 & 2. Det man inte ser är alltid det som skrämmer mest.
Fy fan.

GS.

Ung kvinna under påverkan

2011-04-15T10:48:00.000-07:00

Katarina (Alicia Vikander) är en 20-årig tjej i en av Göteborgs förorter. Utanför socialtjänstens kontor röker hon och för en monolog med sig själv. Hon har slutat med oralsex och gått ur facebook. Hon vill ha det ”rena”, ”det vackra”, i tillvaron.

Hennes mor (Josephine Bauer) sitter på den lokala pizzerian och tar bara ”en öl”. Några pengar att låna av henne är inte aktuellt. Genom spårvagnens fönster pekar Katarinas pojkvän, Mattias (Martin Wallström) ut mot en sportbil. ”En sådan skulle man ha”, säger han. Han och Katarina är på väg till konserthuset för en Mozart-konsert. Det känns lite underligt, men något måste vi ju göra”, konstaterar Mattias. Efter den där kvällen på konserthuset blir ingenting sig mera likt.

Katarina blir alldeles besatt i musiken. Av en slump får hon jobb som receptionist på konserthuset. Med den äldre, gifta dirigenten Adam (Samuel Fröhler) inleder hon en relation som får oanade konsekvenser för dem båda.

Samuel Fröhler och Lisa Langseth

Till det som är vackert (2010) är DI-utbildade Lisa Langseth första långfilm. Hon har både regisserat filmen och skrivit manus. Langseth belönades med en Guldbagge för ”bästa manus”. Filmen bygger på en monolog som hon gjorde redan 2004 på Elverket. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=745&artikel=4312112

Det är svårt att sätta ETT ord på vad som gör Lisa Langseths film Till det som är vackert, så extremt drabbande.

Storyn om Katarina är ytterst välskriven, skarp och originell (inte vanligt för svensk film).

Perspektivet är inte ur slitet i svensk film, precis; en ung kvinna från underklassen under påverkan.

Frågor om passion, kärlek, hat, trygghet, besvikelse, rätt och fel, ställs mot väggen. Katarina är en egendomlig karaktär. Hon väcker flera frågor och funderingar. Varför kan hon inte kontrollera sin ilska? Varför denna våldsamhet? Vad händer med henne när samhället inte längre kan ingripa?

Hon är tjejen som har ingenting. Adam får symbolisera möjligheter och förhoppningar. Han förser henne med nycklar till en ny värld: uppmuntrar henne till litteratur och musik. Katarina bläddrar mest igenom böckerna. Men hon fastnar för Kierkegaards motto: ”Modet är livets enda mått”. Du kan göra vad du vill, om du vågar, förklarar Adam för henne.

Klassklättringar har vi sett tidigare i till exempel Woody Allens mästerliga thriller Match point (2006). Liksom den uppåtsträvande tennistränaren Chris Wilton(Jonatan Rhys myers) är receptionisten Katarina desperat. Beredd att göra allt för att inte låta sig degraderas på samhällsstegen.

Alicia Vikander (vann Guldbagge för Bästa kvinnliga huvudroll) är superb i rollen som Katarina. Bakom det söta alldagliga flickansiktet döljer sig en komplicerad, osympatisk, sårad och skrämmande personlighet. Men man får ändå någon slags empati för henne. Filmen känns ärlig och söker inte efter enkla förklaringar eller moraliska pekpinnar. Till det som är vackert, vill jag se om flera gånger. Hallelujah, vilken, film! TA

Aronofskys mästerverk

2011-04-14T14:22:00.000-07:00

Ibland är kort bäst. Ibland kan man nästan sakna ord när man sett eller läst något mind-blowing. Och ibland behövs inte så många ord.
Om filmen Black Swan finns det mycket att säga. Mycket att disskutera. Många tankar och känslor och reflektioner och referenser dyker upp. Tolkningarna och budskapen är flertaliga. Eller kanske få, beroende hur man väljer att se filmen.

Vincent Cassel som den demoniske regissören.

Men jag vill inte skriva för mycket. Men därmed uppmana alla att se filmen. Nu kommer ju inte alla göra det eftersom den inte lockar alla trots den i överlag översvämmande positiva krititiken. Därvidlag är den för mörk, för intensiv och för obehaglig. Och för sexig och full av fula ord.

Portman & Kunis i en scen som får upp tempen en aning...

Black Swan är den typen av film som får en gammal filmräv att bli upphetsad. Som får en ärrad biobesökare och trött filmnörd att känna den där gnistan som med åren får allt svårare att tända till. Och nu menar jag inte bara på grund av filmens sensualitet.

Här har vi en film som i stort sett innehåller det mesta. Visuellt utmanande och intagande. Dramatisk. Välspelad till tusen. Stark story som väver ihop en klassisk opera (Svansjön) med en thriller-psykologisk berg- och dalbane- händelseutveckling som sätter igång tankar och referenser till regissörer som Polanski, Cronenberg och Lynch. Och Hitchcock för den delen. Den är spännande som bara den.

Åhh Winona, du är back!

En annan anledning till denna icke-recension är det enkla faktum att undertecknad ännu inte riktigt landat efter att ha sett filmen. Vet bara att den drabbade mig. Hårt. Som att bli slagen i magen. Över hela kroppen. Och ändå njuta av det. Men ändå känna sig omtumlad och utpumpad. Fysiskt och känslomässigt.

Nu kanske det här låter som om Black Swan skulle vara världens bästa film. Så är det inte. Det är den inte. Men just nu är den ett omedelbart mästerverk. Just nu är den bäst. Ett kraftpaket till film som jag vill, måste, se om. Och om igen. Att rullen skulle vara klyschig och kvinnoförnedrande kan jag inte se, inte fatta, kanske är den det. Men då är Polanskis Repulsion också det. Återigen blir det en tolkningsfråga, hur man väljer att uppfatta filmen. Och det i sig brukar utmärka en bra film. En intressant film.

Natalie Portman måste förstås nämnas. Precis som hennes karaktär vill vara perfekt så är hon det här. Perfekt. Hon gör en majestätisk rollprestationen och ingen kan tvivla på att hon var värd en Oscar-gubbe efter att ha sett filmen.
Mila Kunis är het. Vilka ögon! Och matchar Portman lysande, hon är en spännande ny aktris att hålla ögonen på. Barbara Hershey har jag alltid gillat. Och det är härligt att se Winona Ryder tillbaka på banan igen.

Räcker nu. Ni förstår att jag gillade filmen. Den svarta svanen förförde mig och har mig ännu i sitt hypnotiska grepp.

GS.

PS. Blev ju inte så kort det här... Men det blir ju inte alltid som man tänkt...DS.

White material

2011-04-14T07:32:00.000-07:00

Det vilar en mystik kring Clare Denis film White material (2009) och i synnerhet runt dess huvudkaraktär Maria Vial(Isabella Huppert). I ett icke nämnt afrikanskt land pågår ett inbördeskrig. Den vita franska kaffeodlaren Maria har ärvt kaffeproduktionen av sin styvfar. Plantaget blir alltmer indraget i konflikten. Hennes familj vill lämna landet och åka hem till Frankrike. Maria vägrar. Varför vill hon inte bort från oroshärden?

”Du vill inte förlora det du har”, säger en av hennes anställda. Maria svarar med tystnad. Kan det vara så att hon har byggt upp hela sin existens kring kaffeodlingen? Vem skulle Maria vara utan den? Hon är ju apolitisk i konflikten, till synes obekymrad över att gerillaledaren, den mytomspunne Boxaren gömmer sig på hennes gård.

I intervjuer (med Sarah Cronin och The Guardian) http://www.electricsheepmagazine.co.uk/features/2010/07/01/white-material-interview-with-claire-denis/

http://www.guardian.co.uk/film/video/2010/jul/01/claire-denis-isabelle-huppert

beskriver regissören Clare Denis, karaktären, Maria Vial som en förlorare. Lätt att ogilla. Hon lever i en dysfunktionell familj, och det enda hon kan göra, är att blint tro att eländet kan upphöra.

Själv funderar jag över hennes ovilja att ta ställning i konflikten. Inte heller verkar hon bryr sig om medmänniskorna. Vad tyder det på? Distans, uppenbarligen, och ja, en viss uppgivenhet.

Clare Denis föddes i Paris, men tillbringade barndomen i Sydafrika, hennes pappa jobbade för koloniala franska administrationen. Hon vill visa i White material hur det är att vara vit i Afrika. Du tilldelas en viss status, och du tror precis som Maria i filmen, att du är en del av samhället. Närhet till kulturen, människorna och miljöerna. Men du är inte det. http://www.guardian.co.uk/film/2010/jul/04/claire-denis-white-material-interview

Maria Vials relation till sonen Manuel (Nicolas Duvauchelle) är spänd. Manuel verkar mest vilja att dagarna bara ska passera. Omgivningen uppfattar honom som lat. Maria tar sonen i försvar. Men innerst inne känner hon besvikelse. I drömmen berättar spåmannen för henne om att Manuel är ”ett hafsverk”. Han är en orolig själ. Hans karaktär får nästan bibliska mått av Den förlorade sonen. När Manuel försvinner och attackeras av barnsoldater, tar berättelsen en minst sagt en annorlunda vändning.

Till sist, actionskådisen Christopher Lambert spelar övertygande Maria Vials man i White Material. Ovanligt att se honom i ett realistiskt och tungt drama. Regissören Denis har inte förklarat varför hon valde en av 80-talets största filmikoner (säger bara, Highlander) i sin film. Men onekligen är det effektivt mystiskt; och ett i raden av överraskande grepp i White material. TA

2011-04-11T03:20:00.000-07:00

I mitten av 90-talet lyfter sig Storbritannien som nation. Landet får arrangera fotbollsEM 1996. Brit popen slår igenom med bravur, band som Oasis och Blur blir världskända. Maktskiftet i form av Tony Blairs New Labour ger skäl till optimism. Medierna vill mer än gärna tala om Cool britannia och drar paralleller till 60-talets Swinging London. Modeller (Kate Moss etc.), modeskapare samt filmerna Trainspotting (1996) och Fyra bröllop och en begravning (1994) spär också på bilden av Cool britannia.

Historiens innovationer och tekniska under har alltid framkommit efter människans behov. Amy Jenkins populärkulturella gärning är inget undantag.

Hon är en ung nyutbildad jurist under 90-talets Cool britannia. http://www.world-productions.com/wp/content/shows/thislife/writers/amy.htm Jenkins efterlyser en samtidsskildring i tv-serieformat för sin generation. Såporna som finns är mest moraliserande, dumma, ytliga och heterosexuella produkter. Amy Jenkins vill inte vänta. Ur hennes penna kommer tv-serien This life (1996-1997, visades på SVT 1997-1998, totalt 32 avsnitt). Hon föder karaktärerna, Egg (Andrew Lincoln), Milly (Amita Dhiri), Warren (Jason Hughes), Anna (Daniella Nardini) och Miles (Jack Davenport). De är unga (20 någonting) och nyutbildade jurister. Alla med brister, förtjänster och säregna egenskaper. I en lägenhet i södra London, Southwalk, delar de livets bröd under ett år. Ett oförglömligt år. Tårar och idel tårar forsar ner längs mina kinder. Skratten och glädjen bubblar i magen. Besvikelse kryper över hela kroppen. En bättre tv-serie än This life har inte och kommer inte skådats.
TA

Never let me go

2011-04-10T12:51:00.000-07:00

Först var jag mest sugen på att se Keira Knightley igen efter några års frånvaro på vita duken (senast syntes hon i två filmer 2008 - The Duchess & The Edge of Love) där hon för en gångs skull lirar i en film som utspelas i modern tid. Men den som mest imponerar i Never let me go är Carey Mulligan som häromåret slog igenom med dunder och brak i 60-tals-pärlan An Education.
Det är också hennes karaktär, Kathy, som filmen centrerar kring. Hon och hennes vänner Ruth och Tommy (starkt spelad av nya Spider-man, Andrew Garfield) verkar tillsynes vara helt vanliga barn som går på en privatskola i England. Idyllen spirar. Men efterhand märker vi i publiken att det är något annorlunda med barnen på skolan.
Snart går det även upp för dom att deras liv bara har ett syfte, de ska utvecklas för att sedan lämna ifrån sig organ till behövande.

Jag har inte läst boken av den japanskfödde Kazuo Ishiguro (numera bosatt i England) men det är tydligt att de av hans böcker som filmats, denna och Återstoden av dagen, passar att förflyttas till vita duken.
Finns ett lätt science-fiction drag över Never let me go, men det stannar vid att själva storyn har känsla av 1984 och att den tar upp frågor som kloning och organdonationer. Styrkan i filmen är att den blir till ett starkt, meditativt och suggestivt kärleksdrama om längtan efter ett riktigt liv, om vänskap, kärlek och ja, de vanliga livsfrågorna.

Utan övriga jämförelser tänkte jag lite på tematiken och känslan i Blade runner.
Regissören Mark Romanek debuterade 2002 med det iskalla thrillerdramat One Hour Photo med Robin Williams och han bevisar med nya filmen att han besitter något eget, något som kan bli stort.
Never let me go är en deppig film, men otroligt vackert gjord och fylld av sevärda skådisinsatser och den är vemodig och stark och ligger kvar länge efteråt i din själ och skaver.

GS.

2011-04-07T12:55:00.000-07:00

I Oliver Stones Any given Sunday (1999) stormar det kring NFL-Laget Miami Sharks. Laget sladdrar i tabellen. Den rutinerade tränaren Tony D´Amontos (Al Pacino) pressas av klubbledningen. Otåligt kräver de omedelbara resultat. Lagets viktigaste spelare, lagkaptenen `Cap´ Rooney (Dennis Quiad) skadar sig. Nya egotrippade stjärnan Willie Beaman (Jamie Foxx) famlar i fåfängans mediefyrverkeri. Lagets läkare (James Woods och Matthew Modine) är djupt etiskt oeniga, i synen på ”rent spel” osv.

Sportfilmer genom åren har knappast gjort sig kända för komplexitet. Men Oliver Stone vill ändra på det. Visserligen kan man ha synpunkter på filmens krigsscener, förlåt, sportscener.

Manliga gigantiska bestar med salig mängd av testosteron tampas i slow motion och till skränig musik. Men avfärdar inte filmen för det!

Any given Sunday är kritisk till hur idrotten har alltmer kommersialiseras. Skildringen av det påhittade amerikanska fotbollslaget Miami Sharks går att applicera på flera engelska fotbollsklubbar i Premier league. I det avseendet är filmen förmodligen den vassaste sportfilmen som någonsin gjorts.

Porträttet av den skadade lagkapten Cap Rooney är värt att dö för. Veteranen Rooney försöker spela matcher trots en svår skada. Han vet innerst inne att karriären är över. Aldrig förr har det som nu varit lika frestande att lägga av. Men Rooneys hustru går inte med på det. Om du inte var fotbollsspelare, vad skulle du vara då? frågar hon kallt.

Såsom Oliver Stone påpekar, i en intervju med Easter news interview (http://velvet_peach.tripod.com/fpacanygivensunday.html) har Dennis Quiad ”en fotbollsspelares utseende”. På senare år har Quiad också visat sig ha en mycket uttalad talang för att gestalta män med komplicerade identitetskriser (se även Far from heaven). Cap Rooney blir rena sinnebilden för den starke lagspelaren/ledaren med en inre konflikt. Dennis Quiad gör sitt yttersta i en välskriven roll.

Rollistan är halva nöjet med filmen. James Woods får spela sin älsklingsroll, bad guy. Han ger läkare utan gränser en ny dimension. Cameron Diaz överraskar i en ovanlig roll. Hennes klubbägare, Christina Pagniacci är härligt cynisk och girig.

Stone (spelar sportkommentator i filmen) målar också livfullt upp bilden av unga, lågt utbildade afroamerikaner vars liv gör egendomliga klassresor. Över en natt gör de kometkarriärer i NFL. De tjänar plötsligt fantasisummor. För vissa blir dem Gudar, och deras beteende blir därefter. Men framgången och deras tillvaro hänger på en skör tråd. Vilken söndag (matchdag) som helst kan det sannolikt smälla kritiskt. En enda tackling kan vara livsavgörande. Idrotten är vår tids gladiatorspel. TA

Ett fruset ögonblick.

2011-04-05T00:09:00.000-07:00

I Francois Truffauts De 400 slagen (1959) skolkar pojkarna rån skolan. De ser en dockteater, pjäsen liknar Rödluvan och Vargen. Pojkarna sitter längst bak, luttrade, sömniga och allvarsamma. De är inte mottagliga för det ”barnsliga”, det ”lustiga”, det ”roliga” som övriga barn reagerar på i salongen. Antoine och hans vapendragare är bara frånvarande. Leken och skrattet har gått förlorade. Scenen avrundas med en studie av två yngre pojkar som sitter längst fram i salongen. De skrattar och ler, förtrollade av pjäsen. Den ena pojken till höger i bild, påminner om en yngre och gladare Antonie Doinel (Jean Pierre Léaud). TA

Tompa har FF

2011-04-04T23:38:00.000-07:00

1983 gör den 21-åriga Tom Cruise komedin Föräldrafritt (Risky business). Han sprudlar av energi, och dansar bokstavligen fram i rollen som tonåringen Joel Goodsen. Hans föräldrar lämnar honom ensam hemma under en vecka. Föräldrarna ska ut på resa. Joels vecka blir händelserik och dramatisk. Allt förändras när han ringer en call-girl, Lana (Jennifer Jason Leigh).

Tom Cruise har varken förr eller senare varit så här rolig som här. Stjärnstatusen gjorde honom allvarligare och mindre spontan, helt klart.

Föräldrafritt har en ambition att skildra en pojkes upptäckande av sin sexualitet. I Joels drömmar märker vi hur han fruktar för och trånar efter förbjuden frukt. Det skänker en viss mystik i en till synes konventionell charmig 80-tals komedi.

Enligt Cruise ( i en intervju i Merv Griffin show 1983) skildrar Föräldrafritt en ung mans förhållande till samhällets krav. Han måste få ett perfekt jobb och en perfekt flickvän osv. Lana i filmen, säger han är en metafor för kapitalism, som får Joel och lyckas.

Jag retar mig på filmens politiska ställningstagande. Det blir tydligt att filmen är en produkt av sin tid; Reagan vid makten och gryende nyliberalism. Allt ska och kan köpas för pengar. Sensmoralen i filmen blir nästan ”jag tjänar pengar, alltså finns jag”.

Kvinnosynen är också tveksam. I mina 2011-årsglasögon ser jag en klar idealisering av en lyx prostituerad. Föräldrafritt är ett tidsdokument på gott och ont. TA

2011-04-02T07:23:00.000-07:00

Spanjoren Pedro Almodóvar har onekligen skrivit in sig i den moderna filmhistorien. Ingen annan manlig filmmakare kan skildra kvinnor som han gör på film. När man bevittnar hans genombrottsfilm, Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott (1988) slås jag av det.

Här finns kvinnan i alla dess gestaltningar. Urstark, listig, svag, ful, vacker, skämtsam, ung, neurotisk, psykopatisk, förförisk och gammal. Kvinnornas liv i filmen är allt annat än bra. Men att ta till flaskan är inget alternativ. Möjligen sömntabletter och cigaretter, där någonstans går gränsen. Utseendet prioriteras trots hjärtat spricker. Allt måste gå, ändå.

I all galenskap och komik blottar sig en tragik, skådespelerskan Pepas (Carmen Maura) hjärta blöder, smärtan är total, efter hennes älskare Ivan, lämnat henne. Hon tvingas acceptera tystnaden. Utan framgång ringer hon honom i ett. Hon lämnar lappar på hans dörr. Hon kollar telefonsvararen. Inget svar. Ingenting. Hon åker taxi och förföljer hans hustru. Hon till och med konfronterar henne i telefonen. ”Du kan dra åt helvete, men hälsa att jag har ringt”, säger Pepa innan hon lägger på.

Pedro Almodóvars fascination för kvinnor har ingen enkel förklaring. Han själv har ingen aning. Men han säger i en intervju för http://shadows.wall.net/features/volver1.htm att kvinnor är mer intressanta än män som subjekt för en historia. Kvinnor har mer frihet till känslouttryck och mera tillgång till sina känslor. De är mindre blyga och har mindre fördomar.

Han fortsätter: - Jag tror kvinnor kan överraska oss mycket bättre, eftersom de har i århundraden tvingats leva i tystnad och i skugga.

Pepa i filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott blir i bekant med en egensinnig, mamboälskande taxi-chaufför. Jag har aldrig dansat mambo, men mambodans är nog som filmen Kvinnor på gränsen till nervsammanbrott. Tekniskt avancerat, kvick, stiligt och lätt och svårt på en och samma gång.

Inledningen är vacker och lätt att tycka om. Fransk 60-tals musik förstärker den exotiska dramatiska stämningen. Röda färger. Ivan som är föremål för hela filmen och Pepas kamp, och existens, flanerar likt i en dröm. Han viskar slitna klyschor till de kvinnor han möter.

Filmen har en alldeles fenomenal scen. Den känns familjär på något vis, säkerligen har Almodóvar låtit sig inspirerats eller till och med stulit den från någon äldre film. Närmaste jag kommer i tanken är till Bröderna Marx. Men jag vet att den referensen inte räcker till. Pepa får oväntad besök av sin älskares, Ivans hustru. Ivans son (Antonio Banderas) och flickvän är också på hos Pepe för lägenhetsvisning. Samtidigt gömmer sig väninnan Candela i lägenheten från polisen. Två poliser och en herre från Televerket dyker dock upp i sällskapet, efter ett antal ogenomtänkta telefonsamtal. Mer vill jag inte avslöja. Här kommer filmens definitiva komiska höjdpunkt.
TA

Vi Cannes inte vänta

2011-04-01T07:28:00.000-07:00

11-20 maj hålls den 64:e upplagan av Cannes-festivalen (http://www.festival-cannes.com/en/festival/officialSelection.html). Robert De Niro leder juryn som skall utse vinnarna av tävlingsfilmerna. Han blir den tredje amerikanen i historien. Tidigare har Tim Burton och Sean Penn fått delta i festivalens jury. Flitige Woody Allen får öppna festivalen med sin film Midnight in Paris (http://www.imdb.com/name/nm0116257/). I filmen medverkar bland andra Marion Cotillard (Inception, La vie an rose) och Frankrikes presidenthustru, Carla Bruni-Sarkozy. Det lär ju knappast göra intresset mindre.

Den 17:e maj kommer franske skådespelaren Jean-Paul Belmondo hedras på festivalen. Han är en av ikonerna från den franska nya vågen på 60-talet. Flera förknippar nog honom med rollen i Jean Luc Godards Till sista andetaget (1960). Den 14:e april kommer filmprogrammet att presenteras, det ser vi fram emot.

Maktens skådespelare

2011-04-01T02:41:00.000-07:00

I Oliver stones Nixon (1995) utbrister ex-president Richard Nixon (Anthony Hopkins) att han vill tillbaka till scenen. Han saknar ”skådespeleriet”.

Visst, det är en förenkling. Möjligen historiskt förkastligt också. Men jag tror att den scenen i Nixon inte är helt ovanlig för vissa politiker på den nivån. Politiker som överväger att sluta. Politiker som har sparkats. Politiker som har tagit time-out. De vill tillbaka, till vad då?

Inte Vita huset, inte Knesset, inte Riksdagen.

De vill tillbaka till Scenen, dvs., till mediacirkusen.

Mediernas framfart har förändrat politikerna och den politiska arenan. Politikerna har omvandlats från inflytesrika samhälls idealister till enbart maktens aktörer i en pjäs signerad experter och journalister.

Medierna och politikerna lever i symbios med varandra. Politikernas främsta språkrör är tveklöst medierna. Och medierna får i gengäld aktörer och manus.

Mediernas manus håller inte direkt Norén eller Bergman klass. Det framgår ganska snabbt när man ser nyhetsinslagen.

Här har vi duvor och hökar. Gott mot ont. Dialogen är föga upphetsande. Mycket handlar om ansvar, lönetagare, Sverige och bla bla bla.

Politiker är mer eller mindre goda skådespelare.

I debatterna måste de övertyga och inge förtroende. I rollen som trygg, omsorgsfull, intelligent, vettig och påläst ledare.

Det är en komplicerad och komplex roll. Flera politiker berhärskar den inte. En del fastnar i en enda egenskap. Det återstår och se om nye S-ledaren Håkan Julholt är en mångfacetterad skådespelare, förlåt, politiker. Undrar om han ser på danska tv-serien Borgen?

Mörkt, intensivt och en Majestätisk Taylor

2011-03-31T01:21:00.000-07:00

Plötsligt i somras (Suddenly last summer, 1959) är en mörk film om trasiga människoöden, baserad på en pjäs av Tennesse Williams. En intensiv och tämligen ruskig historia om lögner, destruktivitet, efterkonstruktioner och förträngning. Vad gör människans psyke med oss för att överleva? Skulle inte förvåna mig om filmen likt Ken Loach Family life (1971) har studerats av blivande psykologer och terapeuter genom åren.

En läkare, Doktor Cukrowicz (Clift) får i uppdrag att hjälpa en förmögen änka Violet Venable (Katherine Hepburn) vars brorsdotter, Catherine(Taylor) tycks ha förlorat förståndet. Miss Venable vill se henne hjärnopererad. Men ju mer läkaren Cukrowicz luskar i fallet desto mindre övertygad blir han om Catherines så kallade dårskap.

I Uncut (Simon Goddard, s 30, nr 54, november 2001) läser jag att Tennesse Williams var missnöjd med Plötsligt i somras. Han skrattade av åtlöje när han såg resultatet. Det blev tredje och sista samarbetet för Elisabeth Taylor och Montgomery Clift. Filmen spelades in i London och präglades av bråk och Clifts stökiga privatliv. Kantat av alkoholmissbruk. Det sägs att han var så full under inspelningen och i så dålig form att redan efter två inspelningsdagar försökte producenten Sam Spiegel sparkar honom. ”Over my dead body” lär Clifts nära vän Elisabeth Taylor sagt, när hon hört filmledningens planer.

Ingen kan blunda från dem förstklassiga skådespelareinsatserna. Katherine Hepburn gör ett smått skrämmande porträtt av änkan Violet Venable. I sin sorg av sonen Sebastians bortgång har hon stängt igen dörren för gemenskap, socialt liv och verklighet. I hennes hus har hon en trädgård som liknar rena djungeln. En lysande metafor för vad läkaren Cukrowicz måste gå in, människors snåriga psyke.

Elisabeth Taylors rolltolkning av den förvirrade och dårstämplade Catherine Holly är rörande och majestätisk. Hon är ömsom självskriven sexsymbol, sårbar och skör och ömsom rasande och aggressiv i sina utbrott. Något liknande har jag inte sett tidigare. Clifts läkare, Dr Cukrowicz som försöker hjälpa henne minnas, liknar mer en åklagare i en klurig utredning. Rädslan han känner då änkan Violet Venable visar honom trädgården/ djungeln i filmens inledning är fascinerande. I samma ögonblick sammanflätas nämligen Clifts privatliv med sin rollkaraktärs fasor. Det är knappast en djärv gissning att djungeln nog påminde Montgomery Clift om sitt eget inre kaos. TA

Linney glänser i modig humorserie

2011-03-28T04:47:00.000-07:00

SVT visar just nu komediserien The Big C med Laura Linney i huvudrollen. Vid första ögonblicket undrade jag vad Laura Linney (You can count on me) gjorde i en tv-serie.

Normalt brukar hon inte nappa på roller i tv-serier. Storyn i serierna brukar vara för ointressant, menar Linney i en intervju med Los Angeles times (2010 augusti). http://articles.latimes.com/2010/aug/01/entertainment/la-ca-the-big-c-20100801

Men The Big C är heller inte som andra komediserier. Här handlar det om cancersjuk kvinna.

Laura Linney föll som en fura. Serien handlar om vad vi människor gör med tiden, och hur vi hela tiden försöker fly ifrån tanken, att tiden går ifrån oss, och snart är den slut. Det finns något komiskt i det, säger hon i intervjun med Los Angeles Times.

Givetvis briljerar årets Golden globe-vinnare Laura Linney i rollen som den ensamstående modern tillika cancersjuka lärarinnan Cathy Jamison. Hon känns mänsklig, temperamentsfull och kan nog apellera till många kvinnor i liknande ålder. Men The Big C vinner mest på dess skruvade vändningar och mod att försöka göra humor på något så tabubelagt.

TA